Ingenting för goddagspiltar

Kristian Lundberg efterlyste vid flera tillfällen i våras en existentiell arbetarlitteratur, som skulle kunna göra reda både för de orättvisor som återkommit i det svenska samhället och för vad de orättvisorna andligen gör med människorna.

Beställningen är naturligtvis angelägen, men åtminstone en författare har redan sen länge levererat.

Kjell Johansson skildrar klassamhället, ner på de allra mest föraktade nivåerna, och hans skrivkonst går in i människor som frågar vad det är att vara människa, som har hamnat i den belägenheten att de måste återuppfinna meningen, därför att den tagits ifrån dem. Man måste vara berövad nånting för att bli existentialist, det är ingenting för goddagspiltar att skapa sig en tillvaro, om det så sker med lögn. (Inbegripet porträttet av Gogol i den mäktiga romanen från 1979).

Den extra fjärde volymen i trilogin Huset vid Flon–Sjön utan namn–Rummet under golvet griper särskilt tag tack vare berättarens alltmer uppenbara besvär med verklighetssinnet. Läsaren får följa Eva mot undergången medan hon ljuger för sig själv om sin plats i världen och inte längre kan skilja de nödvändiga fantasierna från en alltmer åtskruvad verklighet som är i färd med att mönstra ut henne.

Inte ens det förflutna går att stödja sig på, inte ens i form av objektiva dokument: socialtjänstens utredningar om den dysfunktionella familjen under hennes uppväxt i huset i utkanten av förstaden.

Det förflutna bits nämligen. Och Eva har nästan ingenting kvar att försvara sig med.

På Stockholms Stadsteater spelas just nu en dramatisering av de två första delarna i trilogin under titeln Huset vid Flon. Den är klart sevärd, men det finns en obalans i föreställningen. Nämligen att den avslutande halvtimmen är så mycket mycket bättre än startsträckan, som är full av tjafs och rekvisita.

Det har att göra med att ramen för föreställningen är att syskonen Einar och Eva träffas för att städa ur mammans hem sen hon dött. Då dyker minnena upp, huller om buller, och Niklas Hjulströms regi har inte samma styr på dem som Kjell Johanssons egen nakna prosa. Ingen av de andra agerande är riktigt på riktigt. Utom i slutet då: Jonas Hellman-Driessen som Axel.

Vissa recensenter har kallat föreställningen för en pilsnerfilm, men det tycker jag är orättvist. För vad vi ser är ju filtrerat genom Einars och Evas medvetanden, och just därmed blir gestalterna förgrovade, stiliserade. Skådespeleriet är det inget fel på.

Men den där avslutande halvtimmen. Då är det som i Kjell Johanssons prosa. Känslan av att det pågår ett utdraget drunknande, som kallas ”livet”.