Foto: Leif R Jansson

Gör allt för alla. Gör det nu. Men prioritera rätt. Trots att du inte vet vad som händer i nästa sekund. Och trots att besluten inte är dina. Men glöm inte att du har ansvar för liv, död och gräns­landet däremellan medan du gör det. Och att du ständigt är bevakad.

– Jag skulle aldrig byta, säger undersköterskan Agneta Bolander som jobbar natt på akuten.

Bakom den vitputsade kolossen sjunker solen ner i Årstaviken. Trots att den klara luften redan signalerar höst, och måndag, är Södermalm fortfarande lite semestertrött. För att vara just Stockholmsstadsdelen Söder stöter man på ovanligt få joggare i blanka kläder. I V75-butiken nedanför sjukhuset sitter ett 20-tal män fastklistrade framför allsvensk fotboll. Till och med i receptionen till en av Nordens största akutmottagningar verkar läget lugnt denna måndag.

Nere i kulvertarna byter personalen om vid sina plåtskåp, för att ila iväg till nattskiftets samling där chefssjuksköterskan, och nattens koordinator, Pähr Larsson går igenom situationen just nu på akuten.

– Det är tolv i triagen, så det är ju ingen­ting.

Mycket mer går inte att säga. Ingen vet vem som kommer att hamna innan­för akutens dörrar under skiftets tio kommande timmar. Eller vilket skick den personen kommer att vara i. I stället går personalen igenom bemanningsfrågor, och diskuterar att även undersköterskor som slutar mitt i natten, när kollektivtrafiken slutat gå, ska ha rätt till taxi. Precis som läkarna och sjuksköterskorna.

Triage är lånat från franskan: trier, som betyder sortera. Det är också en hel vetenskap och en omdebatterad metod inom akutvården. Konkret är triagen patientens första anhalt. Även akuta ärenden måste brytas ner i vilken grad av akut det egentligen rör sig om.

I triagen ska sjuksköterska och undersköterska, genom att prata med och ta prover på patienten, placera in personen i röd, orange, gul, grön eller blå prioritering. Rött är livshotande och kräver omedelbar vård. En orange patient ska träffa läkare inom en kvart. Sedan faller skalan. En någorlunda ung, frisk person som brutit armen är till exempel blå.

– Trevlig natt, avslutar Pähr Larsson samlingen.

Undersköterskan Agneta Bolander ger sig ut till akutläkardisken, vilket är hennes station för natten. Läget verkar under de minu­ter som nattskiftet samlats ha förändrats. Med endast en trädisk som skiljer patienter och anhöriga från personalutrymme går hon och sjuksköterskan Malin Forslund igenom hur många som ligger i rummen, båsen och korridorerna i väntan på få träffa en läkare. De har också stenkoll på hur många som strömmar in i triagen. Siffror och färger uppdateras ständigt på skärmarna. Enligt Södersjukhusets hemsida ska den genomsnittliga väntetiden på akuten ligga på cirka en timme och en kvart.

– Njaeee, säger Agneta Bolander. Jag tippar på tre timmar. I alla fall på natten.

Många har svårt för lukten på sjukhus. På en akutmottagning är det ljuden som tränger på. Telefoner, larm, skrik av smärta, förvirring och jämmer. Och de kontaktsök­an­de ögonen från patienter och deras nära. Efter några timmar får anhöriga något zombieartat i blicken. Så fort Agneta eller Malin förflyttar sig, eller en läkare flyger förbi, följer varenda människa vid medvetande med. Alla vill så klart stilla oron.

– Så här är det jämt. Men det är under kontroll, säger Malin Fors­lund när hon lägger märke till att jag och fotografen backar tillbaka mot väggen. Vi bär båda vårdkläder och möts därmed också av vädjande, frust­rerade blickar och frågor vi inte kan besvara.

– Snälla syster, hjälp mig härifrån!

Malin rusar in till ett av rummen. Ingen vet riktigt vad som hänt den gamle mannen som nu vill lämna akuten. Men han är på väg ner från britsen.

– Har du ont i ryggen? frågar Malin

– Jaaaaa, tjata inte så förbannat! Ni kommer in och krigar med mig. Det gör så ont. Fattar ni inte det?

Agneta rycker in och de hjälps åt för att få upp mannen igen. Att dra britsar, tunga och otympliga redan utan patienter, och lyfta dem som hasar sig ur, tär. Agneta Bolander har sedan länge besvär med nacken. Och ländryggen som hon, efter att ha undvikit att gå till läkaren i tre år, blev tvungen att operera för ett år sedan.

– De säger att det kan vara medfött, jag tror ju inte det, men …

Den äldre mannen flyttas ut i korridoren.

– Vi har inte nog med rum, men enskilda rum är inte alltid bäst. Är man lite snurrig och vill hem är det lätt att ramla och slå i skallen. Då är det bättre att ligga här ute så vi har koll, säger Agneta.

Annars är det stressen och frustrationen över att patienterna inte kommer vidare som är svårast att handskas med, säger hon.

– Det var väldigt jobbigt i början. Man tyckte inte att man räckte till. Var börjar man? Alla som skriker: Kan du göra det? Och det?

Men det är bara läkaren som kan, och ska, fatta beslut om vad som ska göras.

– Man kommer in i det. Man måste lära sig att göra klart en sak först. Och inse att vi inte alltid kan göra så mycket. Ibland får man dåligt samvete, ibland går man med skygglappar. För att man måste.

I 21 år har Agneta jobbat natt på akuten. Och hon tycker att stressen ökat. Stockholmarna blir allt fler samtidigt som många akutsjukhus stängt. Att ett bostadsområde som Hammarby Sjöstad poppat upp bara någon kilometer bort, där 25 000 människor kommer att bo om några år, påverkar så klart trycket på akuten. Och så blir vi äldre.

Samtidigt är det som kan vara jobbigt också tjusningen.

– Jag skulle aldrig vilja byta. Jag vet aldrig vad som ska hända och det är alltid nya patienter. Och jag har aldrig varit morgonmänniska.

Hon går bort till en annan äldre man som ligger i ett av båsen för att småprata.

– Hur är det med dig?

Mannen lyser upp.

– Men hej! Jo tack, det kunde varit bättre.

– Agneta, kan du hjälpa mig?!

En kollega kommer springandes med aningen panik i ögonen och engångshandskarna på.

– Sanering på toaletten. Jag klarar honom inte själv.

Agneta lullar lugnt iväg. Och kommer tillbaka efter några minuter. Det är drygt en timme in på nattens pass. Agneta och Malin går igenom siffrorna på skärmen och konstaterar att natten nog inte blir så lugn. Malin försvinner in i ett rum för att vant gipsa en arm. Agneta tar blodprov på en kvinna vars ben svullnat rejält. Hon muttrar lite när hon bläddrar i papperna ”sprutade in amfetamin i benet för två dagar sedan, jahaja”.

– Ööh! Finns det ingen läkare här, ropar en extremt vältränad man från ett bås.

– Jorå, svarar Agneta med ett leende. Men det är några före. Allt handlar om köer här.

Det blir nytt småprat, och mannen lugnar sig. Rädd är hon aldrig. Ordningsvakterna patrullerar fram och tillbaka i korridorerna. Den som inte sköter sig åker ut. Men det är sällan det går så långt, säger Patrik Hansson, en av vakterna.

– Oftast räcker det med att vi visar upp oss. Anhöriga är oftast argast. Det kan ju vara svårt att förstå prioriteringssystemet här.

Så tjuter plötsligt akutlarmet. Misshandel. Ambulans på ingång. Ett team av undersköterskor, sjuksköterskor och läkare måste omedelbart till akutrummet.

En nedblodad och söndertrasad kille bärs in på en bår.

– Förr var det mest helger. Nu får vi dagligen in misshandel. Det är aldrig kul, och så klart synd om alla. Men jag känner mycket för de gamla som får ligga och vänta.

Mönstret känns igen. Samhällsresurser till män som slår andra män. Vilket innebär att de som ”bara” har så ont att de ligger och skriker i korridoren längre ner får vänta längre på läkare.

Numera tar Agneta inte hem jobbet särskilt ofta. Men ett fall, som inträffade för åtta år sedan, vägrar släppa. Redan konstate­rade döda ska inte komma hit. Den gången blev det så ändå.

En knappt 20-årig kille som varit med om en trafikolycka kom hit. Och Agneta var så kallad anhörigkontakt den natten. I receptionen fanns 20-åringens föräldrar. Men instruktionerna till Agneta var att inget säga. Inte att han var här. Inte att han var död.

– Jag nästan ljög dem upp i ansiktet. De var ju så klart i upplösningstillstånd, frågor­na haglade. Och jag visste inte vad jag skulle, eller fick, säga. Det är ju bara att tänka sig själv – att inte få se honom. Och inte få något bekräftat.

Hon sprang skytteltrafik mellan läkare och chefssjuksköterska. Men fick inget svar. Den ovissa tiden blev fruktansvärt lång. Inte heller i efterhand fick hon någon förklaring till varför det dröjde innan läkaren väl gick ut till föräldrarna.

– Det var så pinsamt. Så oprofessionellt från vår sida. Det dyker upp på näthinnan ibland. Jag glömmer det aldrig. Och jag gör aldrig om det.

När LO-Tidningen lämnar Södersjukhuset har Agneta och hennes kollegor flera timmars arbete kvar. Ute i vargtimmen rör sig bara nattvandrarna.

När jag ringer Agneta dagen efter berättar hon att den unge mannen som blivit misshandlad verkar ha klarat sig bra. Medan flera av de gamla som väntat sedan eftermiddagen var kvar även sedan hon själv gick av klockan sju.

Södersjukhuset (SöS)

• Akutsjukhus för en halv miljon människor.

• Tar emot runt 100 000 personer akut varje år.

• Arbetsplats för 4 200 perso­ner, varav drygt 700 un­der­skö­ter­skor, 1 800 sjuk­sköter­skor och 750 läkare.

• Har 659 vårdplatser totalt.

• 120 000 kvadratmeter stort.

• Ett aktiebolag som omsätter över tre miljarder kronor. Helägt av landstinget i Stockholm.