1950-talet måste ha varit apkonstens guldålder.

I London levde då schimpansen Congo, vars målning­ar ställdes ut på Institute of contemporary art. Då en konstkritiker på The Times såg en av målningarna kom han att tänka på ”exotiska kaktusar”.

Ungefär samtidigt i Amsterdam beväpnades gorillahonan Sophie med penslar. Hon satte sig på en stol och började genast utforska det abstrakta måleriets svåra konst. Så har vi ett zoo i Baltimore. Där jobbade schimpanshonan Betty med fingerfärger.

Frågan är om apkonstens Mecka ändå inte låg i Wien. Där gick vissa orangutanger och schimpanser hämnings­löst in för konstnärskapet.
En schimpans­hanne uppges ha blivit sexuellt upphetsad av att måla, skriver biologen Nils Uddenberg i sin bok Gräns­gångare.

Det är ofrån­komligt att när apor börjar måla så röner det en viss uppmärksamhet. Det intressanta var att denna uppmärksamhet varade ganska länge.

Congos ägare, zoologen Desmond Morris, visste hur han skulle skapa uppmärksamhet och skrev flera böcker där han jämförde människor och apor med varandra.

Intresset för apornas konst kom dock senare att svalna.

Det är ofrånkomligt. Vad är poängen med att göra djupsinniga tolkningar av apkladd?

Jag tror inte att jag sticker ut hakan då jag hävdar att apkonsten endast blir en parentes i konsthistorien.

På samma sätt tror jag att apkonsterna som diverse diktatorer i Mellanöstern och Nordafrika ägnat sig åt de senaste årtiondena också blir en historisk parentes. Intresset för en politisk idé som bygger på extrem maktkoncentration till ett fåtal personer har också svalnat.

Nu faller Libyens diktator Gaddafi. Han lämnar efter sig ett land med enorma oljerikedomar och en befolkning på endast sex miljoner. En stor del av peng­arna har dock gått till att hålla landets gränser kvar på kartan.

Genom att pumpa pengar till än den ena än den andra klanen, landet eller terrororganisationen positionerade sig Gaddafi som arabvärldens revolutionära ledare. De organisationer som tilläts i Libyen skulle verka i revolutionens anda och några fackföreningar var det inte tal om.

Gaddafi gjorde ett politiskt hemkok beståendes några nävar islamism, arab­nationalism och socialism. Han kallar det: Den tredje internationella teorin.

Men den apkonsten ser nu ut att gå mot sitt slut.