Okej att röka på i glesbygden?
Att läsa myndighetsprosa är sällan mer upphetsande än att läsa bolagsrapporter. Så resultatet blir intressant när en tjänsteman råkar släppa lite på kontrollen. I Folkhälsoinstitutets rapport om hasch och marijuana från 2009 heter det: ”Det moderna högteknologiska, kravfyllda och snabbt föränderliga samhället är rimligen en social miljö som är svår att förena med kronisk cannabisberusning”.
Denna svepande sociokulturella eller civilisatoriska tolkning kan verka rimlig – det är ju det snabba kokainet som är kung av dagens droger. Men är inte cannabis på vissa sätt som skräddarsydd för ett påtagligt kravfyllt och ständigt föränderligt samhälle? Man har ju hört att drogen gör tiden som elastisk, alla krav mister tillfälligtvis sin tyngd.
Kölnkonserten kan förvandlas till ett komiskt mästerverk, Aston Villas mittfält eller lönnsirapen ovedersägliga gudsbevis, bara för att nämna några hypotetiska exempel.
Rapportens författare, en av mycket många vars åsikter om cannabis kommer till uttryck i Johan Anderbergs nyutgivna essä- och reportagebok Cannabusiness – om konsten att legalisera en drog (Weyler), har dock ett tungt nytto- och myndighetsargument i rockärmen: Cannabiskonsumenten uppvisar en ”avflackning av viljelivet”, vilket onekligen låter kusligt i massarbetslöshetens och utanförskapets Sverige.
Däremot hävdar rapportens författare att bruket av cannabis ”inom ramen för en intellektuellt mindre krävande kultur på landsbygden” inte påverkar människors motivation nämnvärt. Det handlar mer specifikt om utvecklingsländer, och att dra paralleller till Sverige vore därför naturligtvis mycket vanskligt.
Ola Wihlke