Svenskar och italienare har minst en sak gemensamt. Det är svårt att tänka sig dem utan kaffe.

Om du kommer in i ett italienskt hem kan du vara ganska säker på att du kommer att erbjudas kaffe, precis som i Sverige.

Italienarna dricker kaffet starkt och utan att äta något till. Det är bara på morgonen som man tar en cappuccino eller caffelatte med något sött. Det kan vara kakor, croissant, munkar eller något annat mumsigt.

Om du träffar en bekant är det troligt att han eller hon frågar om ni ska ta en kaffe. Då smiter ni in på närmaste bar och ställer er vid disken, dricker en espresso och pratar i högst tio minuter.

Fika med kompisarna på kafé i timmar är inget italienarna normalt ägnar sig åt. Här springer livet på alldeles för snabbt för att man ska kunna sitta still så länge mitt på dagen.

De allra flesta italienska män har sin egen stambar, dit de går efter maten för att ta sig en kopp. De behöver inte ens beställa, på baren vet de exakt vad gästen vill ha. Varje dag, året om, finns de på plats och dricker sitt kaffe, förutom några få semesterveckor om familjen kan kosta på sig det.

Stamgästerna skämtar med barmannen, eller diskuterar de senaste fotbollsnyheterna, medan de dricker sitt kaffe. De pratar om pappas prostataoperation medan de betalar, och hinner även ta en titt på dagens tidning. Allt på fem, tio minuter.

På barerna kan man även få en snabblektion i den italienska titelsjukan. Medan Fiatarbetaren är ­”Giovanni” och duas av hela gänget, är advokaten ”avvocato” och barmannen frågar kanske ödmjukt ”hur mår er fru, advokaten?”.

Fast trots att rollerna är så låsta är det troligt att Giovanni ber advokaten om gratis råd, ifall han har något lagligt problem. Kaffedrickande på samma bar föder nämligen en viss solidaritet över klassgränserna.

De italienska kvinnorna dricker oftast sitt kaffe på maten hemma, medan diskmaskinen går. Visst kan de ta en kaffe på sin stambar, men bara på förmiddagens paus på jobbet.

På arbetsplatserna blir kaffeautomaterna sociala samlingspunkter, om det finns några vill säga. Men några sittplatser finns inte, man dricker snabbt medan man byter några ord med arbetskamraterna.

Även om det – så vitt jag vet – inte finns några studier som förklarar varför de italienska arbetsplatserna för det mesta saknar bekväma kafferum, tror jag att orsaken är denna: Arbetsgivarna vill helt enkelt inte ha ställen där folk kan prata ihop sig och kanske enas om att slåss för förändringar, medan de dricker sitt kaffe.

Kristina WallinKristina Wallin