Generalsekreteraren för IFS, Sharan Burrow, rekommenderade en månad innan valet till ILOs styrelse, som ägde rum den 6 juni år, IFS medlemsorganisationer att stödja hennes förslag att det statsstyrda facket i Kina, ACFTU, skulle få en ordinarie plats i styrelsen för FNs fackorgan för arbetsfrågor, ILO. LO och TCO motsatte sig starkt förslaget. Samma sak gjorde bland annat de italienska

centralorganisationerna och inte minst det enda fria facket i Kina, CTU i Hong. När LO samrådde med de övriga nordiska LO-organisationerna framkom att de tyvärr alla stödde förslaget, med förklaringen att det var viktigt att stödja Sharan, oförståeligt för LO då hon redan  är vald och vi alla stödde hennes kandidatur  och sedan var med och röstade fram henne till IFS första kvinnliga generalsekreterare. Nu handlar det om IFS Kina-politik i allmänhet och förhållandet till ACFTU i synnerhet.

Tyvärr fick detta resultat en dominoeffekt som i slutändan ledde till att den enda nordiska företrädaren fick lämna sin ordinarie plats i styrelsen. LO anser att IFS har skött detta på ett mycket oprofessionellt sätt och har två invändningar.

Det handlar dels om att det kinesiska facket fått en ordinarie plats i styrelsen för ILO.

Dels handlar det om hur IFS ledning har hanterat frågan inför och under förberedelserna till valet i ILOs högsta organ, Governing Body.

Någon ordentlig och förberedd diskussion om ACFTU och IFS Kina-politik fördes inte på det senaste styrelsemötet i februari i år och den planerade träffen mellan IFS och ACFTU ägde rum först i april månad och någon rapport föreligger inte. LO är mycket kritiskt till att den, sedan kongressen förra året, nyvalda ledningen för IFS med sin rekommendation frångår det beslut som togs i slutet av 2007, på förslag av LO, att om den kritiska dialogen med ACFTU ska fortsätta, så bör tydliga och mätbara krav ställas på ACFTU, det allra viktigaste av dem är att organisationen offentligt måste kräva att den kinesiska regimen respekterar, främjar och implementerar ILOs kärnkonventioner, med föreningsfriheten och förhandlingsrätten i spetsen. Det har inte ACFTU gjort.

ACFTU är inte en fri, oberoende och demokratisk facklig centralorganisation, den är en del av statsapparaten. Det enda fria, facket, medlem i IFS, är CTU i Hongkong.

Ett annat av de krav som ställdes och godkändes av IFS-styrelsen i Washington är att ACFTU måste ställa krav på såväl inhemska som multinationella företag att de följer ILOs kärnkonventioner, OECDs riktlinjer för multinationella som nyligen reviderats och gjorts starkare, samt ILOs deklaration gällande multinationella företag.

Ett ytterligare krav är att ACFTU måste uppmuntra till och själva arbeta för att teckna så kallade IFA (international framwork agreements, på svenska internationella ramavtal. Förutom att ACFTU tecknat ett av avtal med Walmart,  så har ACFTU inte gjort några framsteg.

I ett fjärde krav fastställde IFS att ACFTU aldrig får frångå Workers Group:s politik i ILOs styrelse, till exempel måste ACFTU ställa upp på den massiva kritik som inte bara arbetstagargruppen utan en helt enig styrelse uttalat och ställer på den burmesiska militärregimen, som sedan mer är fem decennier använder ett omfattande och systematiserat tvångs- och slavarbetet i landet och totalt vägrar följa föreningsfriheten och rättigheten samt främjandet av och rätten till kollektiva förhandlingar. Sedan 2000 hålls speciella sittningar om Burma varje år på ILOs arbetskonferens. Den kinesiska regimen, inkluderat sina stödtrupper, som ACFTU, håller den burmesiska regimen om ryggen och uttalar aldrig någon kritik mot densamma. Detta är också fullständigt oacceptabelt för LO och är ytterligare ett skäl som diskvalificerar ACFTU från att få en ordinarie plats i ILOs styrelse.

LO befarar att det statsstyrda kinesiska facket inte kommer att anstränga sig för att uppfylla de krav som den internationella fackföreningsrörelsen var överens om så sent som på IFS styrelsemöte 2007. Det enda ACFTU ville var att gå från en suppleantplats till en ordinarie plats i ILOs styrelse. Att ha ACFTU sittande på arbetarnas första bänk i styrelsen är de facto att ha en regeringsrepresentant bland genuina arbetstagarrepresentanter. Till det kommer att Kina redan har en ordinarie plats i såväl regerings- som arbetsgivargruppen, vilket betyder att i det unika FN-organet ILO, det enda som har trepartismen i sin konstitution och uppbyggnad, där sitter regeringen och agerar för alla tre parter. Det är fel när de gör det på hemmaplan i Kina, men det är fullständigt oacceptabelt för LO att så sker i ILO.

ILO:s fackorgan för arbetsfrågor är ansvarigt för normsättning, kontroll av efterlevnaden av normerna, sysselsättningsfrågor och Decent Work som betyder att jobbskapande utan de grundläggande mänskliga rättigheterna i arbetslivet aldrig kan accepteras. Det leder inte till hållbar ekonomisk tillväxt, utan kränker de mänskliga rättigheterna i arbetslivet och snedvrider den globala konkurrensen i såväl handel som på arbetsmarknaden.

ILO har som hjälpmedel för att hjälpa regeringar som brister i alla eller någon av punkterna ovan, det tekniska biståndet. Sverige har, efter långa och hårda påtryckningar från LO, TCO och Saco, sedan några år ett partneravtal med ILO på sammanlagt 25 miljoner kr per år.

Världsfacket, IFS, nominerar ledamöter till styrelsen för ILO.

Detta skedde i år efter förhandlingar med OATUU, som är en av två fackliga regionalorganisationer, den andra är IFS Afrika-regional. OATUU hotade i förhandlingen att om deras krav inte accepterades, göra en egen lista tillsammans med WFTU, den kommunistiska världsfederationen. För det hotet föll IFS generalsekreterare till föga, vilket i praktiken innebar att också en av de afrikanska platserna gick till en ickedemokratisk organisation.

Ända sedan ILO bildades 1919 har Norden haft en ordinarie styrelseplats i ILO. När nu ACFTU blir ordinarie får norskan Trine Lise Sundnes, som enhälligt nominerats av NFS, lämna sin plats som ordinarie i styrelsen, som hon innehaft den senaste tre-årsperioden och istället fortsätta som ersättare i styrelsen.

LO har fört samtal såväl innan som efter valet till ILOs styrelse med Sharan Burrow och vi menar att hennes agerande berodde på att hon är förhållandevis ny som generalsekreterare för IFS och har bristande erfarenhet och dåliga rådgivare i denna fråga. Vi vet att Sharan Burrow i diskussioner med oss och många andra, mycket upprörda medlemsorganisationer i EFS både före och efter valet till ILOs styrelse, djupt beklagat och ångrat hur hon genomförde processen och framförallt sagt att nu, på bästa och snabbaste sätt, agera för att få in Nordens representant på en ordinarie plats i ILOs styrelse igen. Det återstår ännu att se.

Keth Thapper
Internationella enheten
Landsorganisationen i Sverige