Det var inte så länge sedan.

Inför folkomröstningen om euron 2003 fanns en liten grupp EMU-förespråkare som tillhörde vänstersidan.

De var förvisso inte så många. Faktiskt var de så få att Svenskt Näringsliv och deras kampanjorganisation fick rycka in och sätta upp deras ja-affischer med vänsterorienterat budskap.

Ett av deras främsta argument för EMU-med­lemskap var att EMU skulle skydda mot spe­kulation och utsatthet från de finansiella marknaderna. Det skulle därför vara möjligt att driva en mer generös välfärdspolitik utan att riskera att bli ”straffad” av det globala kapitalet.

Undrar hur mycket löntagarna i Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Italien känner att EMU är deras skydd mot finanskapitalet? Eller att de just därför kan driva en mer generös välfärdspolitik? Under sommaren har jag ibland tänkt på de här aningslösa argumenten. Inte minst sedan man förundrat följt alla politiska turer under den nu allt mer akuta eurokrisen. Som facklig oroar man sig för vad som kommer att hända i dessa länder. Alla krav på lönesänk­ningar, försämring­ar i tryggheten, och stora nedskärningar i välfärden drabbar löntagarna hårt. Med nedskärningarna försämras också efterfrågan, vilket i sin tur gör det än svårare att ta sig ur skuldproblemen.

Den gängse mediebilden, som den presenteras i Sverige, är att felet ligger hos krisländerna själva. Att man levt över sina tillgångar, att man har fört en oärlig och oskicklig politik. Visst finns det tydliga exempel på detta. Men detta sätt att resonera skymmer också den verkliga orsaken till problemen – det vill säga själva euron och det illa fungerande penningpolitiska system som skapats av verklighetsfrämmande politiker.

Det är i dag få europeiska toppolitiker som vågar erkänna att det är euromedlemskapet som både skapat och förvärrat obalanserna för krisländerna. I och med EMU-inträdet fick man tillträde till en växelkurs och ränta som inte alls passade för den ekonomiska situation som rådde. Med en för landet felaktig penningpolitik byggdes strukturella obalanser upp genom högre inhemsk inflation och lägre produktivitet. Konkurrens­kraften urholkades, och när finanskrisen slog till hösten 2008, satt man fast i en penningpolitisk regim som än mer förvärrade problemen. Själva EMU-medlem­skapet var inget skydd, det var en fälla.

EMU skulle enligt förespråkarna bidra till fred och stabilitet, och skapa ökad förståelse mellan Europas folk. Tyvärr ser vi i dag en ökad misstro, vilket i sin tur tycks gynna högerextremism, främlingsfientlighet och splittring i Europa. Är det inte dags även för de ledande i Europa att tänka om snart – eller åtminstone erkänna sanningen?