Raset på börsen har snabbt fört oss 80 år tillbaka i tiden, till decenniet då den stora depressionen lade sin förlamande hand över världens ekonomier.

Följderna är visserligen ännu inte lika omfattande, men politikernas handfallenhet är alltför snarlik.

Nu som då förlitar sig politikerna på att marknaden ska klara sig själv.

Och nu som då fungerar det inte alls.

Efter 1930-talskrisen var politikernas lärdom att de under kriser måste gå in och skapa trygg­het så att nedgången kan brytas och ekonomin åter byggas upp. Det innebar satsningar på folks vardag, långsiktiga räddningsplaner och en stabil välfärd.

Tyvärr har denna lärdom de senaste decennierna åter fallit i skymundan.

I stället har en övertro på marknaden, i nygammal 30-tals­tappning tassat in i de politiska parlamentens beslutsgångar.

Stabila trygghetssystem baserade på politiska beslut har därmed setts som kvarlevor från en totalitär tid och tron på marknaden har växt sig så stark att trygghetssystemen alltmer baserats på en turbulent spekulationsekonomi.

Att våra pensioner nu hotas av en sänkning på grund av börsfallet är till exempel ett bevis för att hela pensionssystemet blivit alldeles för instabilt när det så hårt knutits till investerares och bankers labila agerande.

Än värre är det med PPM-pensionen, det vill säga det system där var och en själv får välja pensionsfonder och där alla enligt de ursprungliga planerna skulle känna sig som riktiga börsklippare.

Men hur många känner sig i dag som börsklippare eller har över huvud taget någon koll på de PPM-fonder de en gång valde?

I sammanhanget måste man därför också konstatera att krisen är ytterligare ett bevis för att fackets linje för avtalspensionen är riktig, det vill säga att pensions­placeringar måste vara trygga, säkra och långsiktiga.

Tyvärr har politikernas abdikation och marknadens intåg inte bara skett i Sverige.

Fenomenet är i högsta grad globalt, och hanteringen av den europeiska krisen efter finans­kollapsen 2008-2009 visar en förunderlig misstro mot de egna folkens kapacitet, där Grekland, Island, Lettland och flera andra länder har tvingats till snabba, mycket kännbara nedskärningar i välfärden.

Visst har det pumpats in stödpaket men mest i form av lån för att klara löpande utgifter för ländernas statskulder.

Den grundläggande uppryckning­en förväntas i stället komma från marknadskrafterna själva samtidigt som välfärden monteras ned.

Men när de kortsiktiga stödpaketen nu tar slut rasar allt samman i brist på de långsiktiga satsningar som borde ha kommit i stället.

Och ännu lyser de långsiktigt hållbara planerna för Europas krisande länderna med sin frånvaro, ingen riktig diskussion förs om eurons för- och nackdelar, eller hur man ska klara männi­skors trygghet.

I USA blockeras även de kortsiktiga räddningsplanerna av en republikansk höger som säger ja till nedskärningar i välfärden men nej till alla andra typer av satsningar.

I stället vill även republikanerna förtrösta på marknaden, den marknad som drev världen in i en tio år lång nedgång under 1930-talet.

Tyvärr hotar därmed även dagens nedgång att bli onödigt djup och utdragen. Det är bara att hoppas att politikerna snabbare än då kommer över sin beröringsskräck med vanliga människors vardag och inser att hushållens konsumtion är den viktigaste faktorn i all ekonomi.