Socialdemokratins och fackföreningsrörelsens historia är en historia som präglas av gemensam kamp genom facklig-politisk samverkan. Det nära samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna har dock den senaste tiden fått utstå kraftig kritik. Denna kritik är inte ny men hörs idag också alltmer från arbetarrörelsen egna led.

En viktig orsak till detta är troligtvis att de organisatoriska banden har försvagats och därmed förståelsen för partiets respektive fackföreningsrörelsens olika roller. Färre LO-medlemmar är idag medlemmar i Socialdemokraterna. Samtidigt har förändrade strukturer i LO och medlemsförbunden i form av sammanslagna distrikt och avdelningar lett till färre naturliga mötesplatser och därmed försvagad samverkan.

Om den facklig-politiska samverkan ska överleva måste därför en förnyelse äga rum. Diskussionen kring hur denna ska se ut är redan igång där rapporten Samverkan, inte sammanblandning är det senaste och kanske mest underbyggda inlägget. Även om många intressanta aspekter på facklig-politisk samverkan har lyfts fram saknas kanske den viktigaste: ungdomsperspektivet.

Såväl fackföreningsrörelsen som partiet har idag svårt att rekrytera unga såväl som medlemmar som till ledande poster. Detta är ett faktum som på sikt hotar, inte bara möjligheten att hitta kompetenta funktionärer och förtroendevalda, utan också hela rörelsens framtid. Hur arbetarrörelsens organisationer ska locka unga till engagemang och utveckling är därför en fråga som på allvar måste diskuteras. Jag skulle därför vilja inleda den diskussionen med att lyfta upp SSU och vilken roll ungdomsförbundet kan spela i en förnyad facklig-politisk samverkan.

SSU är som bekant såväl Socialdemokraternas som LO:s ungdomsförbund. Det är en unik konstruktion som tydligt manifesterar en föreställning om den fackliga och politiska kampen som två sidor av samma mynt. Med tanke på ungdomsförbundets ställning som brobyggare mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren vore det naturligt att förnyelsen av den facklig-politiska samverkan började här.

Det senaste decenniet har SSUs verksamhet fått en kraftig slagsida åt det rent partipolitiska hållet. De fackliga inslagen har minskat i omfattning i takt med att de fackligt aktiva SSU-medlemmarna blivit färre. En förnyelse av den facklig-politiska samverkan måste därför innebära att SSU inte bara erbjuder verksamhet som knyter an till facklig-politisk samverkan utan även verksamhet som fokuserar på de fackliga kärnfrågorna.

Det måste bli naturligt för unga fackliga som exempelvis intresserar sig för avtalsrörelsen, villkoren i kollektivavtalen eller medlemsvärvning till facket att engagera sig i SSU. Detta skulle stärka både SSU och på sikt hela socialdemokratins kunskaper om de fackliga frågorna samtidigt som unga fackliga skulle kunna ta del av det engagemang och den verksamhetserfarenhet som finns i SSU.

Precis som SSU länge arbetat med politisk och organisatorisk påverkan gentemot Socialdemokraterna skulle SSU även kunna bli en plattform för unga fackliga som vill påverka och bidra till LO-förbundens utveckling. SSU skulle tillsammans med de ungfackliga nätverk som redan finns kunna vara en kraft för förändring och föryngring av fackföreningsrörelsen samtidigt som unga från LO: s olika medlemsförbund kan få en möjlighet att träffas över förbundsgränserna.

Genom att SSU också i praktiken fungerar som LO:s ungdomsförbund kan vi förnya den facklig-politiska samverkan. Detta kräver dock ett ökat fokus från SSUs sida på fackliga kärnfrågor såsom kollektivavtal, arbetsmiljö och arbetsrätt.

Det är dags att socialdemokratin och fackföreningsrörelsen åter sätter agendan på arbetsmarknaden. Detta göra vi bäst tillsammans men för att det facklig-politiska samarbetet ska stärkas och utvecklas måste SSU på allvar leva upp till sitt ansvar som LO:s ungdomsförbund.

Gabriel Wikström
Ordförandekandidat SSU