Regeringen säljer Arbetslivsresurs, ett statligt företag som via omställningsavtalen ofta anlitas av fack och företag när LO-anslutna blir arbetslösa.

Köpare är företaget SMTW där det norska riskkapitalbolaget Norgesinvestor är storägare.

Affären är mycket liten jämfört med tidigare privatiseringar men följer ett tydligt mönster.

Mönstret är att företag säljs ut trots att de fullgör en samhällsuppgift, och trots att en försäljning inte ger någon samhällelig vinst.

Vid sidan av omställningsavtal arbetar Arbetslivsresurs även med rehabilitering och arbetslivscoacher och man måste därmed ställa frågan:

Är privata aktörer bättre på att följa politikernas intentioner och slussa tillbaka folk i arbete än statliga aktörer?

Ingenting visar att så skulle vara fallet.

I stället har bland andra förre LO-ekonomen Dan Andersson visat att arbetslösheten började bita sig fast i Sverige likväl som i övriga västvärlden när regeringar på 1980- och 1990-talen alltmer avsade sig uppgiften att få folk i arbete och överlät det åt privata intressen.

I ett större ekonomiskt perspektiv stämmer det alltså inte att privata intressen klarar av att få folk i arbete bättre än staten. Med marknadens intåg steg i stället arbetslösheten, och har därefter inte sjunkit.

I fallet Arbetslivsresurs finns inte heller någonting som tyder på att bolaget skulle utföra sitt uppdrag bättre efter att ha privatiserats.

I stället var det just Arbetslivsresurs vd Torsten Håkansta som för en tid sedan gick till storms mot alla klåpare i branschen efter avslöjandena om att regeringens påfund med arbetslivscoacher misslyckas i 80 procent av alla fall.

Många minns nog förra årets avslöjanden om att arbetslösa bland mycket annat dumt fick lära sig andningsteknik och blivit instruerade att slå sig själva på benen och utstöta ”Jag är bra!” i stället för att söka jobb.

Enligt Torsten Håkansta är det inget fel på arbetslivscoacher som idé. I stället är det bristfällig kompetens hos coacherna som är det verkliga problemet. Den bristfälliga kompetensen i sin tur är ett resultat av att usla coacher går att få till lågt pris, och därför anlitas alltför ofta, ansåg han.

Hur många tror att Arbetslivsresurs som ett privat vinstmaximerande företag kommer att värna kompetens före ökad försäljning och större vinst? Räck upp en hand!

Att Arbetslivsresurs utför ett viktigt samhälleligt uppdrag är uppenbart och försäljningen av Arbetslivsresurs är därmed också i strid mot regeringens egna riktlinjer.

Enligt regeringens avsiktsförklaring ska nämligen bara de statliga bolag som ”verkar på kommersiella marknader med effektiv konkurrens utan särskilda samhällsuppdrag” säljas.

Tyvärr är denna dubbelhet inte ovanlig. Avsiktsförklaringen har redan tidigare förlorat all innebörd när regeringen utan att blinka säger sig vara villig att sälja ut företag som Vattenfall och Posten.

Att från våra kärnkraftverk och landets vattenkraft säkra tillgången på energi till företag och befolkning är alltså inget samhällsuppdrag, att se till att posten kommer fram är uppenbart inte heller något att värna om.

Försäljningen av Arbetslivsresurs verkar inte ha något annat syfte än att verkställa en liberal idé om att allt borde privatiseras, oavsett om det blir bättre eller sämre.

Ekonomiskt då? Nej, även ekonomiskt är det en dålig affär. Möjligtvis tjänar vi skattebetalare på affären just i år, men redan på några års sikt är vinsten uppäten.

Statens säljer i dag Arbetslivsresurs för 145 miljoner kronor.

Men samtidigt gav Arbetslivsresurs för förra året en utdelning till staten på 56 miljoner kronor.

Liknande kommande utdelningar kommer från och med nu att gå ned i fickorna på de nya ägarna.