Arbetaren lever, men klassbegreppet vacklar, blev slutsatsen när LO och LO-Tidningen ordnade ett seminarium om klass och kön i Visby.

Vem är arbetare? Det är en fråga som LO-Tidningen behandlat i en uppskattad artikelserie under året och som delvis låg till grund för seminariet.

– Den enkla definitionen som också finns med i den eminenta artikelserien är att en arbetare är någon som duschar efter jobbet och inte före, och en riktigt arbetare är någon som tvättar sig innan den går på muggen, för att den till exempel jobbar med lut på bruket, sade statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

Men övriga paneldeltagare ansåg att den definitionen var föråldrad. Han fick hårt mothugg av LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, som ansåg att han fastnat i en myt om den manlige kroppsarbetaren som osynliggör den arbetarklass som finns i dag. Anställda i tjänstesektorn kanske inte blir smutsiga på jobbet, men de har ofta de sämsta arbetsvillkoren och lönerna. Och även Kommunals kvinnor är riktiga arbetare, sade hon, och använde sin egen bakgrund som undersköterska som exempel.

– Vi tvättade oss också innan vi gick på toaletten, men inte från lut som din skitiga arbetare, vår skit var mycket mer synlig än så, sade hon.

En sak höll hon dock med Stig-Björn Ljunggren om och det var att facket måste arbeta hårdare för att synliggöra klassperspektivet. Om klassbegreppet försvinner och alla i stället ses bara som individer så förlorar facket sin styrka. Då blir det svårt att föra en kollektiv kamp för bättre villkor.

– Men klassbegreppet har också förändrats till att allt mer handla om ekonomi, konstaterade flera i panelen, och många kvinnor med högskoleutbildning tjänar sämre än manliga industriarbetare, påpekade Annika Strandhäll ordförande för tjänstemannafacket SKTF.

LO:s klass- och könstrappa som väckte stor debatt i början av 1990-talet är numer allmänt vedertagen. Den visar att LO:s kvinnor tjänar minst och har sämst villkor på arbetsmarknaden, men att TCO:s kvinnor kommer näst lägst på trappen, före LO:s män.

Förklaringen till de ojmäställda lönerna och villkoren finns till stor del i den könsuppdelade arbetsmarknaden där kvinnodominerade yrken alltid är lägre avlönade än jämförbara mansdominerade. Annika Strandhäll konstaterade att det pratas mycket om denna strukturella diskriminering men att inget görs för att motverka den.

– Vi har ett gemensamt behov av att ta tag i det här, sade hon.

SKTF vill se en jämställdhetskommission med arbetsmarknadens parter och politiker. Wanja höll med om att de strukturella löneskillnaderna är ett problem men, ville inte ha någon kommission.

– Lönefrågan förfogar vi över själva. Den ska politikerna inte lägga sig i, sade hon.

Hon lyfte i stället fram de steg LO tagit i form av jämställdhetspotter de senaste åren, och sade om vi fortsätter att ta små steg framåt kommer vi tillrätta med problemen på sikt, men det höll inte Annika Strandhäll med om.

– Jag tror det är svårt att lösa detta med små steg. Jag tror att man behöver ta stora kliv, sade hon.

Det gemensamma seminariet om kön och klass ersatte LO-Tidningens planerade seminarium om vem som är arbetare under Almedalsveckan. LO-Tidningen kommer dock att hålla det egna seminariet i Stockholm under hösten.