Bill och Bull i Almedalen
– Ekonomin går bra men det stundar kärvare tider, sa Bill.
– Därför måste vi sänka skatterna med 30 miljarder. Minst, sa Bull.
När man lyssnar på regeringens representanter här i Almedalen gäller det att förstå hur kris och framgång måste samverka i retoriken för att driva en borgerlig politik framåt.
Låt oss börja med Bull, alltså finansminister Anders Borg. Inför stor publik i den sobert ljusdämpade kongresshallen bredvid Almedalens scen presenterade han i dag en positiv bild av svensk ekonomi med stort reformutrymme.
Låt vara att den positiva ådran i hans tal bedarrat något, eftersom konsumtionen under våren inte riktigt levt upp till vad Borg önskat sig.
Tillväxtökningen får därför skrivas ned något och överskottet i statens budget blir de närmaste åren ”bara” runt fyra procent.
Det kan jämföras med överskottsmålet som är på en procent sett över en konjunkturcykel.
Riktningen är dock klar, Sverige går bra.
Och med den goda svenska ekonomin kommer miljarderna att fortsätta trilla in till statskassan i jämn ström, närmare bestämt finns, enligt Konjunkturinstitutet, ett reformutrymme nästa år på minst 30 miljarder kronor.
Allt låter alltså utmärkt. Tills någon ställer sig frågan: Vad ska då staten göra med dessa pengar?
Ska regeringen möjligen höja den A-kasseersättning som man tidigare sänkt, så att arbetslösa slipper gå till socialen?
Eller sänka A-kasseavgiften så att även lågavlönade LO-anslutna har råd att vara med i À-kassan?
Eller äntligen lyfta ett finger för att i sist stund – om det inte redan är för sent – rädda Saab?
Möjligtvis lansera fler åtgärder, som bättre kompetensutbildning, för att minska den höga arbetslös som bitit sig fast runt 8 procent?
Nej, ingenting sådant berörs i Borgs glättiga bild av svensk ekonomi. Den enda reform han kan tänka sig är en ytterligare skattesänkning för öka konsumtionen.
För att få en tydligare bild över denna tveksamhet att satsa på reformer som verkligen ökar människors välfärd får vi gå ett halvt dygn tillbaka och flytta oss ut till scenen vid Almedalens gräsmatta, till Reinfeldts tal på tisdagskvällen.
Och där är tonen helt annorlunda.
Reinfeldts minst sagt svala tal var mer än någonsin dyster när det gäller rättvis fördelning av de miljarder som staten gör i överskott.
I stället för att ta ett positivt avstamp i hans egen finansministers trots allt mycket positiva siffror är budskapet i stället att vi står inför hemska utmaningar.
Vi blir alla äldre och kommer inte att ha råd med framtidens pensioner. Kris kris kris, när det gäller välfärdens finansiering. De enda konkreta budskap han för fram är att pensionsåldern måste höjas så att folk jobbar längre och att det behövs en framtidskommission.
Reinfeldt krattar manegen för ytterligare skattesänkningar genom sitt tal.
För att folk ska begripa – trots Borgs siffror – att pengar inte kan läggas på höjd A-kassa, eller för att minska arbetslösheten, så måste detta hans dystra budskap präntas in: ”Vi har inte råd”, ”Förvänta er inga förbättringar av svensk välfärd”, ”Vi har inte råd”.
Den som lyssnar på Bill och Bull och de andra i regeringen får alltså finna sig i att bollas mellan hopp och förtvivlan: Riktigt bra siffror i den ekonomiska redovisningen så att folk ska se att regeringen gör ett bra jobb, men samtidigt dystra prognoser om välfärden så ingen ska förvänta sig några förbättringar.
Därmed är vägen röjd för att använda pengarna till skattesänkningar.
Naturligtvis är det bara en fråga om prioriteringar. Och vilja.
Men någon rättvis fördelning pratar varken Bill eller Bull om.