Plötsligt är det mycket tyst om avregleringar och vinstuttag.

Men frågan är långt ifrån död.

I bakgrunden fortsätter lobby­företag och högerpolitiker att driva på för nya avregleringar.

Nästa steg blir när kollektivtrafiken avregleras vid nyår. Enskilda kommuner får då inte längre subventionera bussbiljetterna för de egna invånarna och det blir fritt fram för privata bussbolag att ta ut vad de kan i vinster.

Samtidigt har Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro givit Maria Eriksson, chefredaktör på högertidningen Svensk Tidskrift och tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, uppdraget att driva på för fler avregleringar.

Resultatet har blivit en propagandaskrift vid namn ”Avreglera mer – och bättre” där det mesta, enligt Maria Eriksson, bör privatiseras.

Tyvärr genomförs de nya förslagen utan diskussion, mest för att svenska folket har tröttnat på debatten.

Men med stillastående tåg, skyhöga elpriser och enorma summor skattepengar som förs ut till bolag i skatteparadis, är ytterligare avregleringar det svensk ekonomi minst av allt behöver.

I grunden är också ägarstrukturer viktiga för makten över våra egna liv, det handlar alltså om politikens innersta kärna.

Att privatisera och lägga ut driften av järnväg och kommunikationer är därför inte i första hand oacceptabelt för att någon eller några blir rika på våra skattepengar.

Det oacceptabla är att vinsten blir överordnad människornas möjligheter och behov att kunna ta sig från punkt A till punkt B.

Vill vi ha ett fungerande tillväxtsamhälle måste människors möjligheter att ta sig till jobbet överordnas buss- och tågföretagens möjligheter att ta ut vinst.

Därför är denna debatt så viktig.

Enligt nyliberalismen skapar en fri marknad själv den bästa av världar.

Men en fri marknad har aldrig kunnat prissätta långsiktiga effekter, vare sig de är negativa eller positiva.

Ett nattöppet dagis är sällan marknadsekonomiskt lönsamt även om det ger samhällsekonomiska vinster på lång sikt. Men för dagisets ägare spelar det ingen roll. Det handlar ju om att maximera vinsten och i en avreglerad värld stänger därför dagiset på natten.

Med alla utförsäljningar och avregleringar frånsäger vi oss alltså möjligheten att själva skapa den värld vi vill ha. Den som marknaden aldrig kan ge oss.

I sin Timbro-skrift föreslår Maria Eriksson att fri etableringsrätt ska införas i hemtjänst och äldrevård. Men hon stannar inte där. Oberoende a-kassor bör skapas, hyresmarknaden bör avregleras helt, liksom försäljningen av alkohol och spel.

Fjärrvärmenäten bör öppnas för privata entreprenörer och besluten om hur och var man ska bygga hus ska styras av privata företag utan att kommunerna (det vill säga människorna som bor i området) ska lägga sig i.

Och, naturligtvis, arbetsmarknaden bör avregleras och befrias från påfund som minimilöner och lagstadgat anställningsskydd.

Uppenbart är det här inga förslag för att öka svensk tillväxt. En fri alkohol- och spelförsäljning ger exempelvis knappast en mer högproducerande arbetskraft.

Men marknadsekonomiskt är förslagen givna succér.

Att gäspande döma ut debatten om avregleringar och vinster i välfärden som något redan avklarat är därför farligt. Det handlar om det mest grundläggande i politiskt arbete, våra liv.