Att köra mot rött löser inte Stockholms trafikkaos
Trafiksituationen i Stockholm är sedan länge ett kaos.
Men att som infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd tro att lösningen är att låta både cyklister och bilar köra mot rött är naturligtvis helt ogörligt.
Ändå stämmer taktiken väl in i övrig borgerlig maktutövning.
Minns argumentet till varför Rut-bidrag är så bra: det minskar skatteflykten eftersom Rut befrias från skatt.
Alltså: ta bort skatten så försvinner skattebrotten.
Och nu: ta bort trafiklagstiftningen så försvinner trafikbrotten.
Att det ger effekter på annat håll, att dagis måste stänga när inga skattepengar kan betala driften, eller att folk blir överkörda och lemlästade när det inte finns några trafikregler, verkar vara ett underordnat problem.
Ett kaos försvinner inte bara för att reglerna försvinner. Det leder i stället till ytterligare kaos.
Vilka vägar finns då att gå?
Att bygga ut kollektivtrafik och framför allt tunnelbanan är en självklarhet. Den senaste stationen öppnade 1985. Sedan dess har både borgerliga och socialdemokratiska politiker sovit.
Att göra kollektivtrafiken billigare eller rent av gratis är nästa steg.
SL kapslar just nu in hela tunnelbanesystemet i en extremt farlig dödsfälla där resande snart varken kan ta sig in eller ut.
Portarna till detta livsfarliga fängelse som pendlare tvingas in i skulle kunna rivas samma dag resetaxan sänktes.
Byt ut SL:s ledning.
Varje person med insyn i hur kollektivtrafiken sköts i Stockholm har stött på kolossen SL, Storstockholms Lokaltrafik, som gör lite hur de vill med politikerna.
Se bara på de grovt tillyxade uträkningar om vad klotter och plankning sägs kosta varje år.
Summor gripna ur luften, skjutna från höften, avkända i vindriktningen utan någon godtagbar beräkningsgrund eller faktaredovisning.
Bra beslut kräver underbyggda siffror.
SL är till för medborgarna och ska styras av medborgarna. Det är politikerna som ska ge tjänstemännen order, inte tvärtom.
Jag skulle vilja föreslå både politiker och tjänstemän inom Stockholms trafikplanering att resa till Kina och Japan.
Att besöka Tokyo och Beijing, som är sju respektive tio gånger större än Stockholm, och som trots det har en betydligt mer kontrollerad trafiksituation, kan kanske ge den kunskap eller inspiration som helt klart fattas i Stockholm i dag.
Att låta infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd följa med på resan är kanske meningslöst.
Ser man rödljuskörning som en lösning finns nog inte mycket att göra.
I denna dystra stund, där pendlingen in till Stockholm enligt DN:s undersökning tar 60 procent längre tid i dag än 2006, är det ännu dystrare att inse att så mycket borde ha gjorts redan för länge sedan.
I Stockholm har den politiska majoriteten pendlat mellan blocken, och båda blockens oförmåga till bra trafiklösningar har varit beklämmande.
Dessbättre finns i dag en tydligare profilering.
Oppositionen står nu för utbyggnad av tunnelbanan, lägre taxor och större satsningar på gående och cyklister.
Det var på tiden att S satte ner foten.
När jag som ung kom med familjen till Stockholm 1966 förvånades min far av att de hundratals gående på fotgängarnas livsnerv Drottninggatan måste stanna upp vid en bilvägs ilsket lysande rödljus mitt i det mest shoppingtäta kvarteret vid Sergels Torg/Åhléns.
I dag är det tiotusentals fotgängare som passerar samma område på samma tidsrymd.
Men trafikljuset och bilvägen rakt över boendes och turisters främsta stråk finns kvar.
Kaos.
I dagens DN ondgör sig det moderata trafikborgarrådet i Stockholm, Ulla Hamilton, över att trafikkaoset är negativt för företags etablering och för Stockholm som tillväxtort.
Det är en berättigad farhåga.
Folk måste kunna ta sig till och från sina jobb och företag måste kunna forsla produkter för att inte ekonomin ska bli lidande.
Än bättre vore om Ulla Hamilton agerar så att kaoset minskar.
Så därför:
Res till Asien och lär.
Och låt rött betyda stopp.