Foto: Anders Wiklund

Efter fyra år lämnar Wanja Lundby-Wedin sin post som ordförande för Europafacket. Ganska nöjd.

Har Europafacket mer eller mindre makt i dag än för fyra år sedan?

– Mer makt. Och det är tack vare EU:s nya fördrag (Lissabonfördraget) där EU:s sociala parter får en större betydelse. Det ger mer makt åt organi­sationen. Vi har också blivit bättre på att prata ihop oss. Det ger också mer makt.

Samtidigt har arbetslösheten stigit och de fackliga medlemstalen rasat?

– Precis. Men det finns två olika bilder. Europafacket som organisation har mer makt. Samtidigt har facket i flera länder försvagats.

Vad är du mest nöjd med under din tid som ordförande?

– Att vi har lyckats få en ganska enig bild av vad de stora utmaningarna är.

Vilka är de?

– De är hur vi ska bli starka genom att organisera oss bättre, utveckla kollektivavtalen och utöva mer politiskt inflytande. En annan utmaning är hur vi ska bli starka genom att ta vara på våra olikheter i stället för att se dem som ett hinder.

Vad har karaktäriserat dina fyra år?

– Det har dykt upp två stora hot. Först kom domen i Lavalmålet, 2007. Den har präglat varje styrelsemöte som vi har haft sedan dess. Den andra stora frågan är krisen. Den finansiella kris som snabbt bytte skepnad och blev en kris för ekonomin i stora delar av Europa.

Varför är Lavalfrågan så viktig?

– För att den sätter våra medlemmars syn på EU på spel. Frågan är om EU, trots domen, klarar att sätta mänskliga och fackliga rättigheter över marknaden.

– I och med EU:s nya fördrag klev de mänskliga och fackliga rättigheterna ett steg uppåt, men det är fortfarande inte tillräckligt starkt.

När krisen rasade som värst försökte vissa centralorganisationer ordna en europeisk generalstrejk. Går det verkligen att genomföra en sådan?

– I dagsläget går det inte att göra det, men det kan bli möjligt. Vi är väldigt mycket emot de förslag som finns om ekonomisk styrning inom EU samt europluspakten. Får EU mandat att tala om för länder att de ska sänka lönerna – då kan det bli aktuellt med en generalstrejk.

På EU-nivå måste LO hela tiden redo­göra för hur den svenska modellen fungerar. Är det verkligen realistiskt att tro att Sverige ska kunna behålla vår partsmodell?

– Ja, det är realistiskt. Det tror jag absolut.

Varför då?

– Därför att det vi jobbar för, och som allt fler medlemsländer håller med om, är att det måste finnas en hänsyn till medlemsstaternas olika sätt att organisera arbetsmarknaden.

Samtidigt talar allt fler länder om lagstadgade minimilöner?

– Ja, och då blir enda sättet för oss att klara oss undan detta att bygga facklig styrka i Sverige. Om vi behåller vår styrka så kan vi behålla vår modell. Men tappar vi, som Tyskland har gjort, så blir läget ett annat. Ingen trodde väl tidigare att de tyska facken skulle kräva statliga minimilöner.

Hur mycket makt har en ordförande i Europafacket?

– Det är generalsekreteraren som har det dagliga ansvaret. Men som ordförande representerar jag organisationen på stora och viktiga möten. Jag är dessutom ett bollplank till generalsekreteraren och leder styrelsemöten. Med det följer makt.

Vilket råd skulle du vilja ge din efterträdare, spanjoren Ignacio Toxo?

– Att han ska se till att lyssna på många olika röster. Att det inte blir för ensidigt, för att hålla ihop organisationen måste han också ge möjlighet för alla att bidra.