Min bok (jag har bara gett ut en) fick litteraturstöd. Det innebär bland annat att Kulturrådet köper en del av upplagan och delar ut gratis till bibliotek över hela landet.

En god vän besökte ett av biblioteken och fann att de sålde min bok (och flera andra som han varit inblandad i) för 20 kronor, olästa, direkt ur kartongen. När han hörde sig för som saken fick han svaret:

— Det där är smala böcker, och det här är ett FOLKbibliotek!

Så kan man också tolka sitt uppdrag. Ett annat sätt att motivera utförsäljningen vore förstås: ”Här prioriterar vi utlåningsstatistiken, därför att det är vad kommunledningen sagt åt oss att göra.”

Helt klart finns det väldigt stor lokal variation på hur biblioteken funkar, och vem de anser sig serva.

Och därför är det extra viktigt att se upp nu, när det är en privatiseringsvåg på gång, efter genombrottet i Nacka kommun, som gör alla bibliotek till fristående filialer, och lägger ut driften av dem på entreprenad.

Jan Ristarp skisserade läget på Författarförbundets årsstämma. Han förutskickade en snar offensiv i alla landets moderatstyrda kommuner, åtminstone, för att klubba igenom en snabb privatisering av biblioteken.

Jag och de andra författarna och översättarna rös. För vi vet att privatisering med nödvändighet innebär utslätning och marknadsanpassning. Att vinsterna görs på att släppa alla andra ansvar än att uppfylla beställningen till punkt och pricka, med statistiken som enda måttstock, så att de folkbildande kompetenserna snart lakas ur.

Om vi alls längre tror på en framtid måste vi försvara de fungerande biblioteken, för det är där den förvaras, i gestalt av en oöverskådlig mångfald, öppen för var och en.