Alexander och Kim tränar på att skriva. Kim vill att varje elev som går ut från särskolan ska kunna skriva sitt eget namn. Att någon blir ledsen ibland är inte farligt, barnen måste få lära sig att hantera misslyckanden precis som alla andra barn.
Elevassistenten Kim vill utmana särskolebarnen
En elev fick öva på att bära en kaffekopp i två månader. Efter det kunde han bära koppen till bordet helt själv.
-- Det gäller att ha tålamod. Första impulsen är att hjälpa till direkt och det är det största problemet för eleverna. De hindras av rädda föräldrar och rädd personal, säger elevassistenten Kim Hermansen.
En liten kille i grå jacka springer allt vad han kan bort från skolgården. Kim upptäcker killen och springer snabbt efter. De springer förbi en fotbollsplan, vidare ut på en väg och försvinner bakom en skogsdunge. Efter en liten stund kommer de ut igen, lugnt gående sida vid sida.
– Det var längesen jag behövde springa så här, säger Kim.
I dag krockade ett personalbyte och mellanmål med att två elever samtidigt ville upptäcka världen utanför skolgården. När Kim kommer tillbaka från språngmarschen berättar han om tiden då han började arbeta på särskolan. Han märkte att andra elever och vuxna tyckte synd om särskoleeleverna. Kim menar att särskolan ofta går ut på att hålla eleverna glada och snälla, medan de vuxna jobbar med att skydda och hjälpa eleverna istället för att utbilda dem. Kim utmanar sina elever och tycker det är synd om de inte får lära sig något.
– Särskolan är en skola precis som alla andra skolor. Det är ingen vårdinrättning, säger Kim.
Kim arbetar på Svartedalsskolan i Göteborg och föreläser om sitt arbete i särskolan under rubriken ”Mongo-maffian och CP-ungar”. I föreläsningarna berättar han bland annat om sitt arbete med att förändra synen på särskolans elever.
– Jag vill få barnen att acceptera sitt handikapp genom att prata om det och få dem att känna att det inte är något fel med att ha ett handikapp, säger Kim.
 Kim Hermansen |
Anledningen till att Kim tycker att det är viktigt att prata öppet om olika handikapp är att han själv gick igenom en cancersjukdom för flera år sedan. Släktingar och vänner höll sig undan och i stället för att prata direkt med Kim om sjukdomen så vände de sig till hans mamma. Nu kan han känna igen samma mönster runt handikappade barn. För att särskoleeleverna ska ha möjlighet att utvecklas måste alla ändra attityd.
– Barnen är vana vid att någon annan alltid hjälper dem. Det finns en slags offermentalitet när det gäller handikappade barn, säger Kim.
Trots att Kim inte har någon pedagogisk utbildning verkar han kunnig och påläst. Han har arbetat fram sin egen pedagogik genom många samtal med elever och föräldrar, dessutom läser han mycket.
– Som elevassistent har du enorma möjligheter att påverka, säger Kim. Men det gäller att ta sin roll på allvar och hela tiden vara medveten om hur man själv uppför sig.
När Kim pratar med vuxna är han snabb i tanken och orden flödar, men så fort han vänder sig till en elev ändrar han tempo. En av eleverna är ute på skolgården och leker. Kim öppnar ytterdörren och ropar ”Alexander”. En mörkhårig kille kommer springande och hejar glatt. Kim håller fram en nyckelknippa och säger:
– Du kan väl låsa upp till klassrummet?
Alexander tar nyckelknippan och går före i korridoren mot klassrummet. Framme vid dörren sätter han nycklarna i låset och vrider om.
Kim tycker att det svåraste med jobbet är att hålla sig undan och inte lägga sig i mer än han behöver.
– Kollegor kan tycka att jag aldrig säger ifrån, men jag tror att jag ställer högre krav på barnen än många andra. Jag går bara inte in för att vinna varje kamp, säger Kim.