Jag tänker mig ibland att diktens uppgift måste vara att bli
så enkel så att den bara går att andas ut; syrekristaller som
fäster vid varandra, ett slutet omlopp som häver sig upp och ner
men lika ofta så förstår jag att dikten rör vid ett annat främmande
material och bara genom att benämna världen förlorar dikten sin styrka
den här sältan som blir till i själva sårkanten är i själva verket en perfekt
formad snökristall eller en flaga av salt; fienden är inte här, inte ibland oss
”strejkande anarkistiska arbetare demonstrerade för åtta timmars arbetsdag,
maj 1886 och plötsligt en bomb som kastas in från en sidogata”
Jag läser om Haymarketmassakern; för in anteckningarna
”Fyra av de dömda hängdes” i skrivhäftet och tänker på åttiotalet i Malmö
när anarkister och socialister kunde enas under en enda flagga:
”Låt det börja med mig!” och vi samlades på kvällen i en utdömd fastighet
Allt det obegripliga som blir tydligt först när det redan är för sent;
när det redan lämnar sin form och söker nya sammanhang och jag sitter
strax omkring medelåldern med en känsla av att klasskampen kommer från
fel håll: de kränker våra gränser, går förbi oss och vi sitter allt mer klasslösa
Det går att låta dikten öppna sig oändligt långsamt för att visa det
som jag aldrig klarar av att skriva om och som nu tvingar mig
in i det enklaste, som den där bilden som föreställer den första fotograferade
människan, där man ser en skoputsare exponeras fram genom den oändliga
långsamheten, en kropp sluten i arbete och rörelse och döden blir bara en skugga
som vitnar och försvinner som ett gråkornigt raster
All annan rörelse är bortraderad,
förbiskyndad, så sluts vi till en enda kropp fastän många
Jag skall tala tydligt och långsamt Jag skall föra in i dikten:
rum, säng, kök, fotografi, alkohol, vanmakt
Jag skall sedan skriva fram en dörr
Jag skall öppna den dörren först när elden har tagit sig fäste
bland föremålen och förbrukat allt syre och då skall vi se hur
vi lättade låter allt det som tyngde oss bara försvinna
Jag drömmer om henne fortfarande och ibland vet jag inte
på vilken sida av döden som jag befinner mig; är jag ens levande
längre när jag drömmer hur jag långsamt sjunker undan i ett mörkt
rum som långsamt tappas på syre tills jag kan se stjärna efter stjärna antändas
Det är bara det att diktens uppgift inte är att vara enkel
Dikten måste revoltera också mot det, så därför blir det
nu en sen eftermiddag med virvlande snökristaller i rymden; dikten måste
bli både ordning och uppror, precis som vi

Kristian Lundberg