Det var verkligen en björntjänst. Min mamma älskade det uttrycket. Så fort någon ställde upp kom det. För henne betydde björntjänst helt enkelt en oerhört givmild tjänst. Den laddningen tog också jag till mig. En schyst handling, en tjänst lika stor som en björn. Lät logiskt.

Jag hann bli väldigt vuxen innan jag insåg den mer korrekta innebörden – man vill gott men det går åt helvete ändå.

Språk och bildning är de främsta markörerna som ingen klassresenär undkommer.

Jag är, hittills, den enda i familjen som läst på universitet. En följd av att komma från bakgrund utan akademi i blodet och med glasfigurer i stället för böcker i bokhyllan är att utbildning tar tid, och sällan går spikrakt.

Tenta, dugga, prefekt, tvärvetenskap, kår, ansökning, antagning, inskrivning, CSN, kandidat, magister. Skämt på rasterna om freudianska felsägningar och Norénstämning. Eller ”har ni sett att alla klassrum har Arne Jacobsen-stolar?”!? Självklara begrepp för somliga. Själv undrade jag vem Arne var, och varför han skänkt en massa stolar. till Stockholms universitet. Jag var rejält bildningsback under högskolans första år.

Claes-Mikael Jonsson vänder sig i första delen av Inblicks serie om arbetare mot begreppet klassresenär. Han tycker det förutsätter att man lämnat något man inte vill veta av. Så känner inte jag.

Jag fick snabbt en slags skön distans till bildningskomplexet, och in trädde i stället djup tacksamhet till föräldrar som älskat mig oavsett prestationer. Och till att de gett mig ett annat språk som många akademikerbarn verkar ha svårt att lära: spontanitet, att våga göra och säga saker utan skyddsnät för att man kan tänka si eller så eller måste referera Marx, Locke eller Butler.

Så jag hyllar klassresan, men vill nog döpa om fenomenet till att klasskryssa. Och lika tacksam som jag är för mina föräldrars förmedlade grundtrygghet, är jag mot mig själv som ändå reste och så småningom lärde mig kryssa rätt bra och för ett samhälle som gjorde det möjligt.

Jag hade usla betyg efter gymnasiet. Jag var inte dum i huvudet, men jag var inte närvarande. Jag skulle aldrig läsa vidare efter studenten. Efter ett helvetesår som au pair kom det magiska. En egen lust att lära. På en termin läste jag upp sju ämnen till toppbetyg på komvux. Det var inte svårt. En termin, sedan var jag inne i högskolesvängen.

Tyvärr är inte möjligheten att bli klasskryssare lika möjlig längre. Elever på dagens yrkesprogram måste redan i nian bestämma sig för om de vill läsa extra för att få behörighet till högskolan. Som om alla 15-åringar har samma utgångsläge att ta ställning redan då. Och att läsa upp betyg i dag är minst sagt snårigt.

Jag är oerhört glad över att min väg inte var spikrak, så mycket kunskap som dyker upp när man inte väljer, eller kan välja, det raka spåret från grundskola och framåt. Det skulle gynna såväl samhälle som individer om fler fick pröva.

Men i dag ska inte alla med. Den nya gymnasieskolan är en äkta björntjänst.