Jag satt och skröt i en tågkupé. Det var en natt för länge sedan. Utanför svischade ett främmande månskenslandskap förbi.

Kanske var vi i Jugoslavien, Grekland, eller var det Tyskland. Minns inte.

Poängen är inte var vi var utan hur vi var.

Vi var unga, skrytsamma och utan förtöjningar.

Min fotbollsgalna kompis sa plötsligt att han skulle träna galet mycket. Han skulle in i a-laget i det där fantastiska fotbollslaget.

Själv lovade jag högtidligt att höja mina urusla betyg det kommande året.

Vi gav löften, fantiserade och höll på. Jag rökte hårt på min cigarett och kände mig fri och jävlar anamma vad livet skulle förändras.

Så kom hösten. Skolan började och betygen rasade och min kompis kom aldrig in i a-laget.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Ungefär så tänker jag också så fort någon svensk politiker börjar yra om svensk trupp.

Så fort de orden uttalats så fattar man att något är på gång. Någon vill att Johansson, Andersson och Karl-Gösta ska åka till ett annat land och skjuta lite grann.

Det skulle vara spännande att få veta hur det såg ut då den svenska planen för Afghanistan jobbades fram. Kanske ringde någon Natogeneral till Sverige. Kanske skrapade han med foten och sa något i stil med:

– Hörru, kan ni hjälpa till lite grann?

Svenskarna funderade ett tag. Tyckte sedan att det vore spännande att få vara med och hoppades att de kunde göra en insats. Säkert fanns det också en tidsplan någonstans.

Om två år har vi kirrat fred och demokrati, typ.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Nu har Sverige återigen skickat ut trupp. Denna gång övervakar Gripen libyskt luftrum.

Det verkar rimligt på något sätt.

När Muammar Gaddafi och hans regim förklarade att de inte skulle visa någon nåd mot upprorsmakarna i landet gick tankarna till folkmordet i Rwanda. Då stod världen och såg på när nästan en miljon människor mördades.

Beskedet om att införa en flygförbudszon kom i sista stund. När sedan franskt flyg gick till attack verkade det som om diktatorns dagar var räknade. Men nu har läget förändrats. Rebellerna har svårt att vinna över Gaddafis välutbildade soldater och risken är att kriget i Libyen blir långvarigt. Framtiden ser oviss ut och EU tvekar.

Det blir kanske aldrig som man har tänkt sig men ibland måste man ändå göra något.