Birgitta Ågren står med papper från Försäkringskassan i köket i ettan i Gävle. Hon står upp i drygt ett par timmar när vi talas vid. Om hon sitter gör sig värken påmind.

Foto: Pernilla Wahlman

Birgitta Ågren tar fram två rekvisitioner. Med dem kan hon handla för 500 kronor på Willys. Hon har fått dem av kyrkan. På socialen har hon inget att hämta.

Hon får plocka fram rekvisitionerna och legitimera sig i kassan när hon ska betala. Fattigdomen blir offentlig.

Men hon vägrar att känna skam.

– Jag har slutat att skämmas. Det hade varit skämmigt om jag hade spelat bort pengarna eller supit upp dem, men jag kan inte rå för att jag är änka och sjuk, säger hon.

Hon har just fått nya bekymmer. Det damp ner en räkning från Försäkringskassan på 223 kronor. Efter nio månader har kassan upptäckt att hon inte skulle ha fått aktivitetsstöd den 15 juli.

– Jag vet inte var jag ska ta de pengarna.

På annandag påsk deltar Birgitta Ågren i påskupproret. Hon talar på Stortorget i Gävle tillsammans med bland andra biskop Ragnar Persenius. Då tänker hon berätta om vad det innebär att bli utförsäkrad från Försäkringskassan.

– Katastrof, lyder den korta sammanfattningen.

Påskupproret började som ett upprop – där diakoner i Svenska kyrkan sa ifrån om utförsäkringarna. Det blev starten för en gräsrotsrörelse. Mycket av förberedelserna och samordningen sker på Facebook. Mer eller mindre löst sammansatta grupper planerar manifestationer på 55 platser – alltifrån storstäderna till små samhällen som Deje och Vilhelmina. LO och Seko stöder upproret.

Birgitta Ågren läste om upproret i tidningen. Hon ringde och anmälde sig direkt.

– Vi måste protestera. Det kan inte fortsätta så här.

Hon är av 42 000 svenskar som blev utförsäkrade förra året. Det hände den 14 juni. Försäkringskassan skickade henne till Arbetsförmedlingen, som skickade henne på arbetslivsintroduktion.

Där blev hon sämre.

– Vi skulle sitta och lyssna på ett avslappningsband. Jag försökte sitta på stolen för att jag ville göra som alla andra, men jag fick bara mer ont.

Vi talas vid i ett par timmar. Hon står upp hela tiden. Att stå eller ligga går bra, men inte att sitta.

Eländet började för snart 22 år sedan, den 13 juli 1989. Birgitta Ågren var mentalskötare på Svanby sjukhem i norra Uppland och skulle lyfta en överviktig, psykotisk kvinna. Det small till i ryggen. Skadan förvärrades året därpå.

Hon har aldrig kommit tillbaka till arbetslivet sedan dess. Listan på diagnoser är lång: diskbråck, ryggbesvär, fibromyalgi och artros är några exempel. Hon har gått sjukskriven under långa perioder och värken är en ständig följeslagare.

Hon har fått kämpa för rätten till ersättning hela tiden. På 90-talet drev Kommunal och LO-TCO Rättsskydd hennes fall. Då fick hon ryggskadan godkänd som arbetsskada.

Men det var först när hon blev utförsäkrad förra året som hon inte ens hade till mat för dagen. Kyrkans diakoniråd blev räddningen.

– Jag tackar Gud för att diakonirådet finns. De är underbara, säger hon.

Före utförsäkringen hade Birgitta Ågren en sjukpeng på ungefär 14 500 kronor före skatt. Efter utförsäkringen fick hon 4 500 kronor före skatt i aktivitetsstöd.

Hennes hyra är 4 000 kronor. Räddningen är en änkepension på 3 700 kronor i månaden.

Birgitta Ågren är undersköterska. Hon hann jobba i vården i nio år på 80-talet. Under tiden gifte hon sig och fick två barn. Några år efter olyckan tog familjen emot ett fosterbarn. Det blev fler fosterbarn med åren.

De bodde i villa i Söderfors i norra Uppland. 2003 flyttade de till en hästgård i Älvkarleby. Året därpå dog hennes man. Hon lovade honom att försöka behålla gården. Det höll till 2007. Under den tiden kom hon efter med räkningarna. När hon flyttade hade hon ett skuldberg hos kronofogden.

Nu lever hon på existensminimum. Kronofogden tar, eller rättare sagt tog, resten. Nu finns det inget att hämta.

Hon är mormor och farmor till två små pojkar. Hon vill gärna köpa kläder och små presenter åt dem. Det går om man handlar på Myrorna.

– Eller också tar jag av mina matpengar och lever på filmjölk. Som farmor och mormor vill man göra väl.

Mötet med arbetslivet förra året slutade med en ny sjukskrivning. Både hennes behandlande läkare och smärtläkaren intygar att hon inte har någon arbetsförmåga.

Läkarintygen underkänns av försäkringsläkaren och Försäkringskassans handläggare. Resultatet är att Birgitta Ågren gick utan ersättning i två och en halv månad till den 19 januari.

Då skickade Försäkringskassan tillbaka henne till Arbetsförmedlingen. Nu ska hon arbetstestas igen.

Hon hoppas på livränta. Hennes ansökan ligger på Försäkringskassans arbetsskadeenhet. Hon har också ansökt om skuldsanering hos kronofogden. Om hon får ja blir hon fri från skulderna efter ytterligare fem år på existensminimum.

Däremot ansökte hon inte om förlängd sjukpeng. Det hade hon kunnat göra med hänvisning till sin arbetsskada, men handläggaren informerade inte om den möjligheten.

– Jag fick ett brev om att jag skulle bli utförsäkrad. Då blir man ganska omskakad. Och jag måste erkänna att jag aldrig läste papperet som låg underst. Där stod informationen.

Fakta

Birgitta Ågren
Ålder: 49 år.
Bor: Etta i Gävle.
Inkomst: 10 100 kronor, drygt 7 000 efter skatt (6 400 kronor i aktivitetsstöd och änkepension på 3 700 kronor)
Familj: De biologiska barnen Jim, 28, och Ida, 24, barnbarnen Axel, 1, och Hamoudi, 4. Sex fosterbarn ”som kallar mig mamma”. Två bonusbarn. Pojkvännen Teuvo.
Aktuell: Talar på stortorget i Gävle på annandag påsk.