LO-Tidningen har mött två ingenjörer som lever helt skilda liv.  Den ena är eftertraktad av arbetsgivare och kan välja mellan jobben, den andra söker desperat efter påhugg.

Foto: Janerik Henriksson

Namn: Varadharasan Ramu, 30 år.
Kommer från: Tiruchirapalli i Indien.
Utbildning: Ingenjörsutbildning.
Jobb: Programmerar kundsystem hos mobiloperatör.

– Sommaren i Sverige är jätteskön. Och på vintern åker jag skidor. Det är så jag klarar mig, säger Varadharasan Ramu från Indien.

Längst ned i glashuset finns en stor scen.

– Ibland spelar folk där. Och en gång i månaden har vi fredags­öl här, säger Varadharasan Ramu och sveper med handen över det moderna fiket längst ned i mobilope­ratören 3:s lokaler i Stockolms innerstad.

Tidigare jobbade han som datakonsult för en indisk storkoncern. Han nappade på ett er­bjudande om att jobba i Sverige. För snart två år sedan sa han dock upp sig och fick jobb på 3.

Enligt Varadharasan Ramu ligger lönen och villkoren för indiska programmerare på samma nivå som för de svenska kollegerna, drygt 40 000 kronor i månaden.

Han säger att det inte i första hand är lönen som gör att han vill jobba i Sverige.

– Lönen är visserligen högre här men det kostar också mycket mer att leva. Det jag gillar med Sverige är främst arbetskulturen. Jag vet att jag får vara ledig på min fritid, säger han.

– Om det skulle ändras då skulle jag inte längre jobba i Sverige, fortsätter han.

Någon oro för att bli av med arbetet har han inte.

– Blir jag av med det så söker jag ett nytt. Antingen här i Sverige eller så flyttar jag hem igen.

I maj går hans tillstånd som arbetskraftinvandrare ut. Han räknar med att det förlängs.

– Men blir det minsta problem så åker jag hem i stället. Jag saknar min familj och så längtar jag efter den indiska maten. Det finns inga restauranger som serverar mat från södra Indien här, säger han.

Foto: Janerik Henriksson

Namn: Gantumur Chimed-Ochir, 23 år.
Kommer från: Ulaangom i Mongoliet.
Utbildning: Ingenjörsutbildning.
Jobb: Arbetssökande.

– Jag kan inte åka tillbaka och får inget jobb, säger Gantumur Chimed-Ochir från Mongoliet.

Han bor tillsammans med tre kompisar i en betongförort i norra Stockholm och berättar att han kom till Sverige för nio månader sedan.

– Jag sökte först asyl, sedan fick jag arbets­tillstånd och jobbade på en restaurang i två månader, förklarar han på stapplande svenska.

Han säger att han sedan inte ville jobba kvar på restaurangen. Han vill ogärna gå närmare in på varför, men berättar i alla fall att arbetsmiljön var hård och lönen låg, kring 9 000 kronor i månaden.

För att få stanna kvar i Sverige måste han inom kort hitta ett nytt jobb, annars löper arbetstillståndet ut. Det är dock svårt att hitta arbete.

– Jag söker överallt. I affärer, på restauranger och som städare. Men jag får inget. De säger att de ska ringa ifall det blir någon plats ledig, men det blir det aldrig, berättar Gantumur Chimed-Ochir och säger att han gärna hoppar in och gör praktik någonstans.

Något längre jobb har han inte fått sedan han sa upp sig från restaurangen, men en del tillfälliga påhugg har det blivit.

– Jag skottade tak några dagar. Det var bra lön. Jag fick 110 kronor i timmen före skatt, säger han.

Men nu ser det mörkt ut. Några jobberbjudanden finns inte – och han måste snart hitta ett om han ska kunna stanna kvar i Sverige.

Precis innan vi skiljs hejdar han mig.

– Om du hör någon som har ett jobb så måste du berätta det för mig, säger han.