Trots avslöjandena om att Vattenfall delat ut 92 miljoner kronor i fallskärm till tre chefer som fått sparken har kritiken mot extra chefsersättningar så smått börjat ge resultat.

Det är nämligen få som fortfarande tror att dessa chefer gjort sig förtjänta av sina fallskärmar, som ofta förespeglades innan debatten tog fart.

I dag är det mer tydligt att dessa tilltag är en del av en ren företagsplundring.

Före it-kraschen härjade bonus- och fallskärmsfebern som allra mest, och bland medelstora företag i USA finns från den tiden många exempel på när gigantiska utbetalningar blev reella hot mot företagens fortlevnad.

I debatten måste man ha detta i åtanke. Den som kritiserar bonussystemen framstår annars lätt som missunnsam och avundsjuk.

Men fackliga styrelserepresentanter som lusläser bonusavtal är inte njugga. De tar i stället ansvar för arbetstillfällen och det ansvar för företagets långsiktiga fortlevnad som varje ledning och styrelse bör ta.

För som den tidigare finansmarknadsministern Mats Odell (KD) påpekade när han slogs med Nordeas styrelse om bonusar för ganska precis ett år sedan:

”Det finns inga belägg för att direktörer som får bonus gör bättre ifrån sig.”

Mats Odell har där helt rätt.

Redan för tio år sedan visade docent Eleanor O’Higgins från Handelshögskolan i Dublin att det regelmässigt saknades koppling mellan resultat och bonusar. Hon visade att det över huvud taget var svårt att hitta någon koppling alls mellan kompetens och bonus.

Däremot var det enkelt att hitta en koppling mellan inkompetens och bonus. Det vill säga, kostnaden för att bli av med inkompetenta chefer var högre än det som kompetenta chefer fick.

Med andra ord, rörliga ersättningar användes som en plundring av företagen utan koppling till kompetens eller resultat.

Vattenfall är ett tydligt exempel när en av de tre sparkade cheferna får 21 miljoner kronor efter fem månaders dåligt arbete.

Flera studier har dock senare kunnat visa ett positivt utfall av bonus för alla anställda om denna bonus direkt kopplas till vinsten.

Men i Nordeas fall, i konflikten med finansmarknadsminister Mats Odell, fanns ingen tvekan om att bonusregnet inte var kopplat till vinst.

År 2009 hade nämligen staten, det vill säga vi skattebetalare, gått in med 5 miljarder kronor i stöd åt Nordea. Samma år betalade Nordea ut 2,8 miljarder kronor i bonus.

2,8 miljarder av de 5 miljarder kronor som skattebetalarna betalade in till Nordeas kassa studsade alltså raskt vidare ur företaget i form av bonusar.

I år har Nordeas bonusregn minskat, trots att vinsten har ökat, och företaget påpekar i sitt bokslut för 2010 att lönekvoten för rörlig och fast ersättning är betydligt lägre än vad som är internationellt brukligt. Det är bra, det är ett steg på väg mot ett mer hållbart bonussystem.

Inom bankvärlden har Swedbank annars gått före med att slopa bonusar när företaget går dåligt.

Trots Vattenfallchefernas försök att plundra företaget och därmed äventyra för både anställda och kunder, ser alltså framtiden ljus ut så länge vi fortsätter att ifrågasätta ersättningar utöver lön som inte är tydligt och långsiktigt kopplade till ett positivt resultat.