Stockholmskultur

Oppositionsborgarrådet i Stockholm, Roger Mogert (S), analyserar huvudstadens kulturpolitik, det är bara valet av forum som är lite off: den österbottniska litteraturtidskriften Horisont, i och för sig alldeles utmärkt med sin kontinuerliga bevakning av omvärlden från finlandssvensk utkikspunkt.

Samma nummer innehåller förutom recensioner och nyskrivet två djupt inkännande essäer: ölandspoeten Lennart Sjögren om ölandspoeten Anders Johansson och Annika Bäckströms dagbok från en resa till Gennadij Ajgis hemtrakter i Tjuvasjien, med nyöversatta dikter av Ajgi, som dog för fem år sen.

Och så det här kulturpolitiska blocket, där Mogert medverkar, jämte bl a en intervju med den finska kulturministern (de satsar medan vi gör omorganisationsplaner) och en ytterst krispig diskussion av vilket klassifikationssystem de svenska folkbiblioteken ska använda i framtiden – eller kanske t o m flera samtidigt?

Mogerts skarpa poäng är att besparingarna framför allt drabbar dem som inte är kulturvana (underförstått därför att de inte vill betala för sig). Han hittar ett talande citat hos kulturstrategiansvarige Patrik Liljegren, som säger rent ut att den kommunala Kulturskolan ska möta ”en kulturvan och kulturutövande generations behov”.

Denne Liljegren, med ett förflutet på Södra teatern, är en gåta. Han medverkar i ett samtal om kulturentreprenörer i senaste numret av Arena, lett av Devrim Mavi, och den roll han axlar är minst sagt speciell.

Han ser sig som en som expedierar de beställningar stockholmarna gjort genom att rösta på det eller det partiet i kommunalvalet. Och hans enda ideal verkar vara effektivisering, value for money.

Man anar en stoisk själ. Som trivs med att finna sig i omständigheterna. Frågan är bara om den inställningen är förenlig med konstens vilja att förändra världen och oss som bor i den.

Är kultur en service till skattebetalarna? Eller det som Mogert – med en metafor som känns lite mer beige än den skulle vilja vara – kallar ”samhällets kitt”?