Foto: Anders Wiklund

Tar den slut nu, kulturen i arbetarrörelsen? Kjersti Bosdotter och Lotta Durgé är färdiga – med att sköta just kulturen på två fackförbund – och John Swedenmark bad dem berätta både hur det startade och vad som kan hända nu.

Besöker man arbetarrörelsekulturevenemang – prisutdelningar, seminarier, utställningar, stadsvandringar – då är de nästan alltid redan där, som arrangörer eller på första bänk.

Kjersti från IF Metall med det stora håret och de färgstarka kläderna, gärna lapptäckestunikor modell sent sjuttital. Lotta från Transport är mer enkelt casual, och kortklippt. Men bägge är de lika storögda – som om de hela tiden tar in världen och antingen bekräftar varmt eller avfärdar nåt som är fel eller fegt med en välladdad svordom.

De är kulturansvariga i respektive förbund, och står inför att lämna över all sin kunskap till efterträdarna: Gina Persson och Malin Hammarström i IF Metall respektive Anna Pettersson i Transport.

För att få pejl på all denna kunskap, och för att tacka dem en smula för alla insatser, bjuder jag ut Kjersti och Lotta på restaurang.

Det är inte helt lätt. De ställen jag har att föreslå visar sig sakna kollektivavtal, men vi hamnar till slut i inre matsalen på Pelikan. Det klassiska ölhaket har nämligen alla papper i ordning med Hotell och restaurangfacket, och ger dessutom en bra bakgrundsstämning för att samtala om det underverk de varit satta att vårda. Miraklet.

Nämligen att när folk väl börjar läsa böcker och prata med varandra om vad de läst, då händer det nånting avgörande. Med de enskilda, med kollektivet – kanske rentav med det fackliga arbetet. En process som sen bara fortsätter.

Lotta växte upp i ett bokfattigt hem, men kom in på läsande via skolan, och blev så intresserad att hon till och med stal böcker ”Gud må förlåta mig, men det är preskriberat, det är ju 55 år sen.”

Därför kan hon själv vittna om läsandets egenkraft:

”Om man aldrig har läst, aldrig nånsin lyssnat på en bok, och sen lyssnar på 80 böcker och det är bara deckare, men det råkar komma in bra deckare, kanske Kjell Eriksson. Då har du en möjlighet som du aldrig haft annars, när det enda du har läst är att bli tvingad att läsa nån bok i skolan som du hatade. Se på mig själv, det blir ett sug, jag läste ju bara Enid Blyton när jag var barn, och såna här Kulla-Gulla, men man utvecklar ju sin smak när man läser mycket – i bästa fall.”

”Men väldigt många får ju inte möjlighet att hitta fram till annat”, inflikar Kjersti, ”och det är ju inte så himla enkelt heller.” Hon avser den likriktning och den författarcentrering som marknadskrafterna har åstadkommit under de senaste decennierna.

Och jag tänker på mitt håll att det är märkligt att dessa två kan fortsätta analysera läsandets villkor med samma glöd efter alla dessa år. Det måste bero på att varje ny grupp av läsare ger också de kulturansvariga ett energitillskott.

För det är alltså så – vilket kommer fram allt tydligare under vårt långa samtal – att läsandet i grupp uppstår spontant, gång på gång. Kulturansvariga eller lokala kulturombudsmän behöver inte, ja kan inte åka runt och missionera. Det handlar mer om att vara beredd med uppmuntran och ansökningar när nånting uppstår – och att hålla i trim de läsprojekt som visat sig så framgångsrika.

När jag frågar vad Kjersti och Lotta är stoltast över att ha varit med om, då nämns de initiativ som har växt sig starka och långsiktiga: vägkrogsbiblioteken, Boken på arbetsplatsen och En bok för allas genidrag Läs för mig pappa.

Där har det byggts upp färdiga former som kan möta det lässug som uppstår, och i bästa fall leda in det på böcker som handlar om sånt som är på riktigt. Inte minst genom att engagera riktiga författare och låta läsarna träffa dem, vilket är mycket erfarenhetsvidgande.

Och ingen ska tro att projekten ligger i träda, trots att regeringen visar en till förföljelse gränsande njugghet mot tanken på att läsningen ska nå dem som behöver den mest. Tvärtom dras allt fler deltagare in, och inte minst allt fler branscher, berättar Kjersti. Lokala initiativ, där de kulturansvariga bistår med goda råd, med seminarier, och inte minst med ”alla förbaskade ansökningar man har skrivit under alla dessa år”.

Kjersti växte upp i ett boksynt hem, och har fortsatt på den vägen. Från förlaget Brevskolan kom hon till Metall för att skriva studiematerial – och det är häpnadsväckande att höra henne berätta om djupet och ambitionerna i sjuttitalets fackliga utbildningsverksamhet – tills hon runt 1990 fick hand om kulturen.

Lottas väg in i tjänsten började med den tidiga kampanjen Hela Transport läser. Då var hon anställd på numera nedlagda Lintaverken – och det gäng som läste böcker tillsammans där träffas fortfarande regelbundet! Men hon har också meriten att ha varit en av få från arbetarklassen i den tidiga Grupp 8, ett engagemang som fortsatte i gruppen Arbetets kvinnor.

”Fruntimmersgruppen” var för övrigt det interna namnet på det starka gäng av kulturbärerskor inom facket som Kjersti och Lotta tillhört, ett öknamn de bär med stolthet, särskilt som det har anor långt tillbaka i Sjöfolksförbundet, de sömmade starka säckar till de sjömansbibliotek som färdades världen kring.

Särskilt Kjersti är nästan passionerat förankrad i arbetarrörelsens historia, och upphör aldrig att tala om hur viktigt det är att låta historien påminna oss om allt vi åstadkommit och på så sätt visa vägen: nu närmast att fira 75-årsjubileet av de Internationella brigaderna som åkte ner och kämpade mot de spanska fascisterna. En kopia av originalfanan är redan beställd, eftersom den äkta är så skör att den inte får lämna arkivet.

Men det är ju inte bara i det förflutna utan också i nutiden som kulturen är meningsfull. Arbetarklassen har blivit osynliggjord, och det är kulturen som kan göra oss kaxigare i debatten, för att kunna ställa frågor som (med Lottas ord):

”Vadå ’arbetare finns inte längre’? Alla som jobbar i restaurangkök, och på dagis, tunnelbanan, åldringsvården … Vem fan tar hand om deras morsor?”

”Det handlar om arbetarrörelsens plats i samhället”, fyller Kjersti i, och vi kastar oss in i en lång kulturpolitisk palaver, som dels går ut på att arbetarrörelsen inte är tillräckligt tydlig med att kultur är en politisk fråga, dels hittar vi det rena rättviseargumentet att alla ju betalar skatt – och då borde alla också ha rätt att bli insläppta i kulturen, med de goda effekter det får.

Vad ska då Kjersti och Lotta göra som pensionärer? Tja, jag förväntar mig att fortfarande träffa på dem överallt, men inte minst har de startat en studiecirkel om arbetarlitteratur, utifrån Malmö högskolas distanskurs på nätet.

Deltagarna är mellan 30 och 70, två män och resten kvinnor, och de har jättekul. En del läser Maria Sandel och Folke Fridell för första gången, men för Kjersti och Lotta blir det förstås fråga om omläsning. Vilket inte är fy skam. Eller som Lotta säger apropå en Moa Martinson: ”Det är inte samma bok när man är 65 och läser den.”

Kollage: Per-Anders Hultin