Veckans avsnitt av Jobbjägaren i Kanal 5 fortsatte att fokusera på underklassens lättja och generella oförmåga. Jobbjägar-Julia besökte denna gång ett hem som på ytan var städat och polerat, men som naturligtvis måste dölja mörka hemligheter.

Det verkar hos vissa tevebolag finnas en dramaturgisk förkärlek för att lyfta fram förortens förlorade livsgläjde, den tristess där just arbetslöshet, träningskläder och det ständiga ciggandet på balkongen får tala sitt tydliga språk: förslappade tevetittande människor kommer aldrig att lyckas. Aldrig.

Om inte TV själva räddar dem.

Förvisso ordnar Jobbjägar-Julia arbete till deltagarna, den här gången både mor och son, men frågan är om arbetsgivarna ifråga verkligen skulle ha gett dem chansen om inte deras generositet och goodwill i sig generar ett mycket större värde, kanske i likhet med en gratis helsidesannons i, säg, Dagens Nyheter? Då kan man ju inte säga nej, inför kameran.

Man kan tänka sig att jobbjägaren menar väl, bortsett från att insatsen är just ett jobb som ger hennes egen karriär en rejäl skjuts. Men vi säger så, att det finns en god avsikt i allt det här, att man vill hjälpa. Då är det besynnerligt att se hobbypsykologen i Julia plötsligt titta fram när hon utbrister att i den här familjen ”finns ingen kärlek, inga kramar. Ni måste börja kramas!”.

Hela arbetslöshetsfrågan ställs här på sin egen fluffiga spets, det är kramandet som saknats! Att vi inte tänkt på det! Om vi bara älskar oss själva så får vi de där jobben, visst? Och så sker då detta genanta, man börjar rota i familjens privatliv. Mamman får frågan: ”Vem är det egentligen som du är så fruktansvärt arg på?”.

Hur folk hamnar i arbetslöst tillstånd har sällan med hur familjerelationen ser ut. Naturligtvis kan sådant påverka, men det är få som gjort sig skyldiga till sin egen situation. Det är företagen som varslar, det är politikerna som blundar och det är våra sociala skyddsnät som brister.

När jag som yngre en gång hamnade på Arbetsförmedlingens åtgärdsprogram kom jag till en före detta vårdinstitution där man ännu inte tagit bort skylten med texten ”Psykavdelning 3”. Tanken på hur somliga, en del redan utsatta, uppgivna deltagare, upplevde detta beklämde mig. Tanken på dem som inte ens brydde sig om den gjorde riktigt ont.

David Uppgren