Björn Johnson är en klok karl. Både bloggen Stardust och hans bok Kampen om sjukfrånvaron (läs recensionen i LO-Tidningen) är viktiga för var och en som vill hålla kurs i samhällsdebatten.

Därför lyssnar man även när han är ute i ogjort väder. I nya numret av Arena polemiserar Johnson mot temablocket om psykoanalys i föregående nummer.

En sak är att skribenterna har uttryckt sig lite väl svepande i vissa samhällsfrågor, till exempel att likställa trettiotalsfascismen och Alliansens arbetsmarknadspolitik. Påståenden som skulle gå att kvalificera, till båtnad för resonemangen.

Värre är Johnsons underliggande motvilja mot själva psykoanalysen, som han i förbigående kallar ”en viss (pseudo)vetenskaplig teori om det undermedvetna och själen”.

Med det förståelsedjupet förstår jag att han är kritisk. Han har, som det heter i en anekdot hos Hans Larsson, ”läst vederläggningarna”.

I själva verket är psykoanalysen inte en teori utan en praktik, vars mål är att omdefiniera den hjälpsökandes relation till de krafter som format honom eller henne. Begreppet ”det undermedvetna” tillhör en helt annan filosofisk tradition. Och Freud talar endast undantagsvis om ”själen” (Seele), eftersom han är strängt upptagen med att kartlägga de psykiska mekanismernas mångfald och motsägelsefullhet.

Men psykoanalysen kan göra anspråk på nytta långt utanför terapisituationen, även om den just nu är tillbakaträngd i den allmänna bilden.

Det finns en politisk dimension hos psykoanalysen, för att inte säga en möjlighet att bli en stark hjälpresurs för vänstern i samhällsdebatten. Jag tänker då inte så mycket på Freuds ganska pessimistiska civilisationskritik som på den enskildes ”utträde ur omyndigheten”, för att citera en av upplysningstidens catchfraser.

Nyckelordet, notoriskt svårt och uppenbarligen under horisonten för Johnson, är Subjektet. Kortversion: Jag blir till genom att underordna mig, genom tvång eller frivilligt. När jag får syn på mekanismerna i den underordningen, kan jag börja ställa andra krav på världen.

Lustigt nog utkom samtidigt som Johnsons bok för ett år sen en psykoanalytikers vidräkning med de pågående förändringarna i välfärdsstaten: Jurgen Reeders Det tystade samtalet. Jag tänkte då spontant att här finns utrymme för samarbete, för perspektiv som förstärker och kompletterar varann.

(Arenanumret är som vanligt mycket läsvärt. Temasektionen handlar om konsekvenserna av att begreppet ”invandrare” återvänt, Devrim Mavi gör en klargörande intervju med kulturpolitiska aktörer, därtill finns ytterligare en handfull nyttiga artiklar om aktuella frågor.)