Den tydliga politik som är nödvändig för att ta partiet ur dagens stand by-läge återstår att formulera.

”Förnyelsen måste fortsätta”, är den första utsagan som möter vid S-kongressen, redan på fredagen flera timmar före kongressens invigning.

Alla nickar instämmande i den lilla klungan som redan samlats utanför kongresshallens dörrar.

Men vilken förnyelse är det egentligen man menar?

Att det inte är samma förnyelse som alla syftar på står klart. I ordet ryms allas gemensamma förhoppning inför framtiden, men någon utstakad väg att samlas kring är svår att se.

Denna spännvidd sägs ibland vara en styrka. Högt i tak och många åsikter som bryts mot varandra.

I något slags grumlig grundmening följer resonemanget i så fall filosofen Hegel när han formulerar det framåtskridande samhället som en brytning mellan olika åsikter.

Tes bryts mot antites och bildar tillsammans den syntes som driver samhället framåt.

Frågan är bara var syntesen håller hus inom socialdemokratin.

Tes och antites har vi hört mycket av från olika socialdemokrater när de under de senaste åren talat emot varandra, när de propagerat för respektive mot vinstuttag ur offentlig sektor, när de propagerat för respektive mot fokus på arbetslösas rättigheter eller lanserat olika varianter på rut-bidrag, stick i stäv med varandra.

Så var finns syntesen?

– Det finns inte höger- och vänsterfalanger i vårt parti, här finns socialdemokrater, säger Mona Sahlin i sitt inledningstal på fredagseftermiddagen.

Och hon fortsätter:

– Jag vill aldrig mer höra en partivän säga om någon att det där är ingen ”riktig” socialdemokrat.

Men tyvärr, de olika ståndpunkterna är tydliga, och tydliga motsättningar finns även på områden där de är ganska svåra att förstå.

Att fokusera mer på dem som har arbete och mindre på dem utan arbete är till exempel en ganska knepig syn för alla som ser arbetsmarknaden som en enhet där fokus i stället bör läggas på att få så många som möjligt i arbete.

Den här kongressen ska inte fatta några beslut om Socialdemokratins väg framåt. Däremot ska ledamöterna under kongressens debatter lägga grunden för den diskussion som ska leda till beslut vid nästa ordinarie kongress.

Den korta skrift som utgör kongressmaterialet ger inga ledtrådar hur dessa kan komma att se ut.

De 26 sidorna utgör snarare en kort sammanfattning av debatten så här långt.

Det vill säga tes och antites presenterade lite lagom luddigt.

– Det är utmärkt med högt i tak och öppen debatt men nu är vi famme vid beslut, är Håkan Juholts ord när han möter pressen efter att ha blivit vald sent på fredagens eftermiddag.

– Vi är nere i verktygslådan. Och färdriktningen är det ingen som helst tvekan om, tillägger han.

Det är en mycket välkommen inställning.

Men frågan är fortfarande vad som levereras.

Trots oviljan – inte bara från Mona Sahlins sida – att placera in Socialdemokraternas nya och nygamla förgrundsgestaltern i olika fack bedöms Juholt som mitten/vänster inom Socialdemokraterna.

I verkställande utskottet finns också personer som räknas till mitten/höger.

Tes och antites, alltså, men vi väntar fortfarande på vad syntesen ska innehålla och vad socialdemokratisk politik konkret innebär för Sveriges 1,5 miljoner LO-anslutna i fjorton fackförbund.

Högt i tak och många åsikter är bra.

Men de måste leda fram till en tydlig politik, och därmed till ett tydligt ställningstagande bland alla de åsikter som olika socialdemokrater har framfört.

Inte ens Hegel såg annars någon möjlighet för samhället att utvecklas.