Arbetslivet är tillbaka i politiken. Så verkar det, åtminstone om rapporten från Socialdemokraternas kriskommission får något genomslag.

Det är väl inget nytt, kan man invända. Arbete har ju varit på tapeten under hela alliansens regeringstid.

Men de rödgröna partierna har varit alldeles för passiva. Annars hade inte de ”nya Moderaterna” kunnat lyckas så bra med att sälja in sig som ”arbetarparti” samtidigt som de konsekvent undergräver folks rättigheter i och omkring arbetslivet.

Därför, bland annat, är det bra att S-kriskommissionen fokuserar så mycket på arbetslivet. Och att man gör det med insikt om att mycket har förändrats, men menar att det bara betyder att idealen om jämlikhet och frihet måste förverkligas på nya sätt. Det handlar alltså inte om att antingen ”förnya sig” och kapitulera inför högerns världsbild, eller hoppas att allt ska bli som förr.

Analysen av utvecklingen i arbetslivet är bra. Till exempel konstaterar kommissionen att både arbetare och tjänstemän utsätts för allt hårdare press, och förväntas ställa mer och mer av sin tid till arbetsgivares förfogande. Det konstateras också att arbetslivet är mindre enhetligt, vilket absolut inte bara är dåligt, men det skapar utmaningar för fackligt arbete.

Det är en bra början. Kriskommissionens rapport är ju dessutom inget politiskt program. Det är upp till Socialdemokraterna – och andra partier, om nu de här frågorna börjar diskuteras – att fundera ut konkreta politiska förslag.

Ändå blir jag åtminstone lite orolig av den bristande kopplingen mellan kriskommissionens analys av dagens arbetsliv, och de politiska förslagen. Man uttrycker förhoppningar om att klimatkrisen ska leda till tillväxtkritik och ifrågasättande av balansen mellan fritid och arbete. Men enligt kommissionen ska full sysselsättning vara det främsta målet för arbetsmarknadspolitiken.

Visst borde människor få slippa arbetslöshet, men jag saknar ändå resonemang om vad ”full sysselsättning” ska betyda. Själv tror jag att målet måste vara att de flesta arbetar mindre än i dag. Det gör det möjligt att orka och hinna med annat än jobbet. Och det ger människors jobb bättre chanser att bli så givande och positiva delar av livet som arbetarrörelsen rimligen borde vilja.

När sedan jämställdhetspolitik nämns i rapporten, verkar det bara handla om att stärka kvinnors position i arbetslivet. Det är absolut inte ovanligt, men trist. Helt klart är kvinnor som grupp mer utsatta än män i arbetslivet. Men ojämställdhet finns även på andra områden. Dessutom borde också mäns situation i arbetslivet ifrågasättas. Åtminstone om arbetslivspolitiken ska kunna motverka synen på lönearbete som hela livets innehåll.

Hanna Pettersson