Det har nu gått mer än 20 år sedan Sverige hade full sysselsättning. 1990 var omkring 83 procent sysselsatta, och 2 procent arbetslösa. 2010 var endast 74 procent sysselsatta och arbetslösheten var 8 procent. Även om konjunkturläget skiljer, så har vi inte på 20 år ens i högkonjunktur varit i närheten av full sysselsättning.

Med en trovärdig politik för full sysselsättning kan arbetarrörelsen utgöra ett verkligt alternativ och utmana nuvarande regering. För alliansen driver nu en förlegad normpolitik från 90-talet till sin spets – med bristande efterfrågan, passiv arbetsmarknadspolitik, och växande klyftor. Men just detta normtänkande ligger också som en våt filt över våra egna reformambitioner. Normpolitik är ett löst sammansatt begrepp för marknadsliberala teorier skapade av högerekonomer som Milton Friedman och Robert Lucas. Man skulle kunna förklara det med ett tillspetsat exempel.

Tänk att ett butiksbiträde sitter på bussen på väg till jobbet. I tidningen läser hon att Riksbanken ska ha ett möte. Baserat på tidigare insamlad information inser hon att räntan ska sänkas för att stimulera ekonomin. Som den rationella arbetare hon är inser hon att detta kommer att leda till ökad efterfrågan och en viss ökning av prisnivån. Blixtsnabbt gör hon ett ekonomiskt rationellt överslag om sin framtida förväntade reallön. Hon inser att den då kommer att minska eftersom inflationen kommer att öka. Vid nästa hållplats hoppar hon därför av bussen och åker hem för att minska sitt arbetsutbud i exakt proportion till den minskade reallönen. Då alla arbetare har lika rationella förväntningar kommer alla samtidigt att göra detsamma. Den normpolitiska slutsatsen blir då att keynesiansk politik inte fungerar: det går inte för staten att föra en ekonomisk stabiliseringspolitik, eftersom marknaden alltid anpassar sig. Det är därför bättre att slå fast normer och hålla sig till dem – så lär sig alla aktörer till sist denna läxa, även om det kostar.

Visst kan man skratta åt detta verklighetsfrämmande ekonomiska tänkande. Men skrattet fastnar i halsen när man inser att det är just ett sådant ekonomiskt tänkande som ligger bakom nuvarande massarbetslöshet och sociala utslagning.

Att inse att normpolitiken har misslyckats och ersätta den med något nytt betyder inte att man ska återgå till 70- och 80-talens ekonomiska politik. Varje tid har sina särdrag.

Men vi måste inse att det är möjligt att reformera nuvarande ekonomisk-politiska överbyggnad. Vi kan investera i utbildning, aktiv arbetsmarknadspolitik, offentlig sektor, samt klimatvänlig ny- och ombyggnad av bostäder och infrastruktur. Visst det kostar, men vad kostar massarbetslösheten?