Alldeles för få har nytta av arbetslöshetsförsäkringen. Och de differentierade a-kasseavgifterna är feltänkta.

Den kritiken mot regeringens reform av arbetslöshetsförsäkringen förenar vitt skilda organisationer och myndigheter, från LO till den statliga långtidsutredningen.

Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, som utreder a-kassan på regeringens uppdrag, bjöd in experter till en hearing i riksdagshuset i dag, måndag – och fick en bild av en försäkring i fritt fall.

– 2010 fick 40 procent av de arbetssökande vid Arbetsförmedlingarna ersättning från a-kassan, och det blir allt färre. 2012 kommer bara 25 procent av de arbetslösa ha rätt till ersättning, säger Harald Petersson, ordförande för A-kassornas samorganisation.

De 40 000 arbetslösa inom IF Metall är en god illustration till utvecklingen. Av dem får i dag 15 000 ersättning från a-kassan.

– Strängare villkor gör att inflödet av personer som har rätt till ersättning blir lägre och lägre, säger Harald Petersson. Samtidigt blir allt fler utförsäkrade.

Lena Liljebäck, biträdande generaldirektör vid Arbetsförmedlingen, bekräftar den bilden. Unga, lågutbildade och utrikes födda drabbas hårdast.

– För många återstår bara socialbidrag. Över 40 procent av dem som får socialbidrag uppger att det beror på arbetslöshet, säger Ingela Gardner Sundström vid Sveriges Kommuner och Landsting.

Och socialbidrag är en mycket dålig lösning vid arbetslöshet, enlig docent Oskar Nordström Skans, som lett arbetet med den statliga långtidsutredningen. Motiven att ta ett tillfälligt arbete är lika med noll, eftersom varje intjänad krona minskar socialbidraget lika mycket.

Oskar Nordström Skans var en av flera forskare vid hearingen som ifrågasatte att arbetslösa som deltar i arbetsmarknadspolitiska program inte får a-kasseersättning, utan aktivitetsstöd som betalas av Försäkringskassan.

– Det är en kvarleva från en tid då deltagare i program inte förväntades söka jobb fullt ut. Det gör de nu – programmen består i själva verket ofta mest av jobbsökande.

Regeringen har gjort om a-kasseavgifterna, så att den som är med i en kassa med många arbetslösa får betala mycket hög avgift, medan medlemmar i kassor med få arbetslösa har låga avgifter. Det uttryckliga syftet var att ”stärka drivkrafterna för en ansvarsfull löneutveckling som inte leder till arbetslöshet”.

Men i verkligheten har de differentierade avgifterna knappast någon effekt på lönebildningen, anser professor Lars Calmfors från finanspolitiska rådet.

– A-kassorna och avtalsområdena på arbetsmarknaden följs ju inte åt.

– I själva verket har regeringen skapat incitament för a-kassorna att förlänga arbetslösheten bland sina medlemmar, säger Lars Calmfors. När de varit arbetslösa tillräckligt länge hamnar de ju i arbetsmarknadspolitiska program, där Försäkringskassan tar över och betalar aktivitetsstöd.

Ett allvarligt problem är att reglerna i arbetslöshetsförsäkringen ständigt ändras och har blivit så komplicerade att ingen kan veta i förväg vilken ersättning han eller hon får som arbetssökande.

Försäkringskassans generaldirektör Adriana Lender anser att arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen måste samordnas, så att sättet att beräkna ersättningsdagar, ersättningstak och liknande blir lika. De långvarigt sjuka som åker ut ur sjukförsäkringen och skickas till Arbetsförmedlingens program är ett exempel på det. Regeringen försäkrade på förhand att ingen sjuk skulle få sämre ersättning som deltagare i ”arbetslivsintroduktion”.

– Det finns de som fått tusentals kronor mindre varje månad efter övergången, säger Adriana Lender. Och det finns de som fått mer. Vilket ju inte var avsikten.

– Det har gjort att fokus vid övergången från sjukförsäkringen till Arbetsförmedlingen har hamnat på vilken ersättning man ska få, inte på återgången till arbete.