Vad innebär det att de estetiska ämnena fasas ut ur gymnasieskolan? De finns kvar som alternativ men är inte längre obligatoriska, och inte heller meriterande när man ska söka till högre studier.

Jag skulle vilja hävda att den utvecklingen kan tas som exempel på att en ny människosyn råder i samhället – en där huvudsaken är att vara anställningsbar, medan allting annat räknas som privata projekt.

Skolan får då rollen att tillverka specialister (och underförstått sortera bort resten) – inklusive ett antal kulturnördar vars hobby i bästa fall blir deras framtida yrke.

Och dessa kulturella yrkesnördar rekryteras då företrädesvis från familjer som redan har det väl förspänt ekonomiskt och kulturellt. Och som sen kan fortsätta stötta de blivande esteterna under den osäkra tjugoårsåldern.
Resultatet blir utarmning på bägge håll, såväl hos producenter som hos framtida konsumenter, vars uppmärksamhet blir föremål för allt snabbare konkurrens.

Foto: Tomas Oneborg / Scanpix

Men det är inte det värsta. Det värsta är att estetik handlar om förmågan att uppfatta helheter. Att ta in hela vyn, inte bara en detalj eller en rubrik. Att uppskatta ett musikstycke, inte bara den klatschiga refrängen. I förlängningen att hantera komplexitet, till exempel i bedömningen av en politisk situation eller en tvist i en bostadsrättsförening.

Vi är med andra ord i färd med att designa ett folk av idioter, vars heliga mål är att upprätthålla den internationella konkurrenskraften.

Och det är inte alls säkert att kulturidioterna kommer att ha större förmåga att uppfatta helheter, även om deras chanser att klara sig är mycket större.

Den skånske filosofen Hans Larsson hade stor respekt för förmågan att uppfatta helheter. Tyvärr kallade han den för ”intuition”, ett ord som kommit att stå för nånting nästan mystiskt.

Men det hela är egentligen väldigt enkelt. Biologin kan lära oss vad en kropp är, uppfattad som en maskin. (För det vi kallar naturvetenskap är egentligen mekanik: ett ingenjörsperspektiv.)

Men förståelsen för vad en kropp är (och kan vara) nås via dans, via bildkonst – såväl det egna tecknandet efter nakenmodell som mötet med konsthistorien från hällristningarna till Ann-Sofi Sidéns videoverk.

Och de erfarenheterna måste alla få ta del av. Såväl de som ödet (klassamhället) utväljer till internationell karriär som de som har arbetslöshet och hamburgerjobb att se fram emot. Inte bara en utvald skara av marginaliserade esteter.