”Jag tänk då int krus folke’!” sa ofta min kompis Saras pappa. Men det var nu så, säger Sara, att man fick just krusa honom. Ur denna observation utvann hon teorin om att vi är det vi säger att vi inte är. Personligen inleder jag ofta gnäll med orden ”Jag är inte den som gnäller” – det är min erfarenhet att Saras teori stämmer.

Och den fungerar omvänt; vi är inte det vi säger att vi är. Om någon säger ”jag är väldigt ödmjuk” till exempel – nej, det är du uppenbarligen inte. De som kallar sig ”spralliga” eller ”crazy” tycks alltid tråkiga och alldagliga medan äkta galningar med emfas hävdar sin normalitet.

Jag är förtjust i, och samlar på, den här typen av teser sprungna ur vardagliga betraktelser, utsagda av personer med känsla för psykologi och uppmärksamhet på det osynliga som fortgår. Därför blir jag glad när jag hittar ett ord för dem: fickteoretiker. I en passage i den amerikanska kritikern James Woods bok The irresponsible self skriver Wood om författaren Jonathan Franzén att han har fickorna fulla av lätta men smarta teorier om livet.

En lärarvän, en typiskt skicklig fickteoretiker, kom på att barn är evolutionärt programmerade på att inte lyssna på någon de känner animositet ifrån. Läraren måste hitta, i sig själv, om inte kärlek så omtanke för de barn och ungdomar som han eller hon undervisar, annars är det förgäves. Den fickteorin har revolutionerat hans kontakt med elever.

Förståelse innebär ofta förbättring – leve fickteorierna.

Jenny Maria Nilsson