Dansmuseet är ett underbart nördställe, som drar fördel av att de visar upp det mest visuella som finns: dräkter, masker och filmer och stillbilder av kroppar i rörelse (ibland alldeles levande dansare också).

De har huserat i en gammal bank vid Gustaf Adolfs Torg i Stockholm, men blir nu förflyttade, oklart vart, därför att regeringskansliet behöver mer lokaler. De har dessutom fått rejält sänkta anslag.

Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt, annars ingen av kultursidans favoriter, varnar i en debattartikel i DN för att statsförvaltningen håller på att ta över allt större delar av den centrala huvudstaden.

Man kan ta den här exproprieringen som utgångspunkt för ett kort politiskt resonemang om skillnaden mellan symbol och funktion.

Att en av landets mäktigaste adresser rymmer en institution som hyllar det fria personliga uttrycket, den målmedvetna triumfen över kroppens begränsningar – det har betytt nånting, det har tyngt ner vågskålen i en kamp som pågår och vars innebörd aldrig är riktigt färdig, låt oss provisoriskt kalla den ”marknadisering mot offentlig nytta”.

Och när detta ersätts av en anonym, självinkrökt förvaltning om vilken vi i stort sett bara vet att den växer och växer och att det kostar en massa pengar – då betyder det också nånting.

Ur ett upphandlingsperspektiv – vilket ju i stort sett är statsreligionen numera – kan statliga och statsförsörjda institutioner reduceras till sina funktioner. Staten köper deras tjänster för en allt lägre penning: de är så att säga konkurrensutsatta inifrån.

Men ur ett symboliskt perspektiv talar institutionerna bryskt om för medborgarna vilka det är som egentligen har makten. Så att varje utknuffning är en fingervisning om vartåt samhället är på väg.

Varje praktisk besparing eller organisations-slimning som kan verka rationell ur ett budgetperspektiv släcker ner ytterligare en skylt i det stora panorama som kan kallas bilden av samhället. Och till sist blir det väldigt mörkt. Det enda ljus som finns är det som faller ut från de stora förvaltningarnas och de kvarvarande institutionernas festliga fönster.

Kultur är inte en upphandlad dekoration, ett underhållningsinslag. Det är ett uttryck för själva viljan att ge tillvaron mening och komplexitet. Och för att bromsa det maktövertagande som tyst pågår i marknadiseringens namn.