Jassa Singh täcker håret och visar vem han är

Det var politiken som ledde till religionen för Jassa Singh. 1984 skulle han återigen till Indien. Denna gång för att göra reportage om fackföreningsrörelsen, och det spända läget mellan sikher och den indiska staten.

– Jag har aldrig upplevt mig som en sökare. Men även om Indien är en sekulär stat hänger religion och politik ihop. Så för att förstå, var jag tvungen att lära mig om religionen.

Exakt varför och när Jassa blev troende kan han inte svara på.

– Många från Indien, Bangladesh, Pakistan blir jätteglada när de ser mig: Oj, han har hittat svaret ungefär. Men jag kan inte peka på något särskilt, det var mer många bäckar små.

Fyra år efter resan till Indien, 1988, initieras han fullt ut som sikh och förvandlas från Mats till Jassa.

– De enda som kallar mig Mats i dag är banken, myndigheter och mamma. Jag gillar inte Mats. Det finns inget mjukt över det.

Undersköterskan Jassa Singh har nu burit de fem sikhiska attributen i 24 år: dolk, armband, längre underbyxor, kam och oklippt hår under turban. Han tror att kollegorna på Karolinska sjukhusets neourologavdelning skulle bli mer förvånade om han kom utan. Armband och dolk bär han innanför jobbskjortan.

– Jag föredrar att bära kirpan (dolken) utanpå, men bara bland vänner. Jag skyltar inte med den på stan heller. I början var det tufft för sikherna i Sverige men vi tog oss ut på arbetsmarknaden och syntes i medier och så. Men så kom 11 september 2001 och vi åkte tio år tillbaka i tiden.

Trots att turbanen är en sikhisk symbol förväntans Jassa kunna förklara vad islamister vill. Men någon direkt diskriminering säger han sig inte ha känt av.

Han har visserligen sökt över 100 jobb, utan att få något. Inte för att han vantrivs, men för att han vill lära nytt. Vid ett tillfälle fick han höra att det berodde på skägget. Det ansågs strida mot det sjukhusets hygienregler. Trots att han erbjöd sig att binda upp det i ett nät. Och trots att han ser både kirurger med skägg och sjuksystrar där håret sticker ut under operationsmössan.

– Men annars tror jag inte det är så enkelt som att enbart skylla på turbanen. Jag tror mer det handlar om att jag är man. Vården är väldigt statisk där. Manliga läkare och sjuksystrar är okej i dag, men undersköterskor är fortfarande i ett slags limbo. Även om turbanen kanske väger tyngst. Nu har jag slutat söka nya jobb.

Jassa upplever att han blir mer ifrågasatt som svensk och sikh.

– En indier med turban är inte alltid accepterat, men igenkänt. För mig tar det ett tag, man undrar om jag är en knäppgök. Då måste jag vara den som bryter barriären, skämta, så att situationen blir vardaglig.

Jassa möter många sikher som imponeras av att han jobbar på sjukhus. Att hjälpa är att tjäna och den högsta formen av bön inom hans religion.

– Då brukar jag ta ner dem och säga att jag faktiskt inte skulle gå hit om jag inte fick betalt.

Jassa återkommer ofta till pragmatismen. Visst, han tycker att han ofta tänker på att göra något extra för patienterna. Men det är inte bara i jobbet, utan mer ett allmänt förhållningssätt till människor i vardagen. Att hålla upp dörren för den som kommer efter. Dela på disken hemma. Ta med en tidning till en patient.

– Jag är ingen super-uska och religionen är inte drivkraften bakom jobbet. Ett bra utförande är en tillbedjan och vi försöker tänka på gud medan vi jobbar. Men sysslan spelar ingen roll. Jag försöker tänka på gud när jag pratar med dig också.

Här, nu och vardagen. Resten får visa sig.

– Sikher är jordnära, vi pratar inte om livet efter detta. Det får vi reda på först när vi dött. Det gäller att göra det bästa av den sits vi sitter i. Finns det ett paradis är det väl här. Jorden innehåller ju allt, för alla. Det är bara att vi snedfördelar tillgångarna.