Foto: Maja Suslin

Kyrkoherden Margareta Stiernstedt tror att de ickereligiösa byggnadsarbetarna Jens Olsson och Micke Ledin har Gud med sig i byggarbetet.

Det är något visst med en kyrka.
Det är också något särskilt med att lägga sten vid sten för att bygga ett guds hus.
Även om man inte är religiös.

I förorten Årsta i södra Stockholm växer en kyrka fram under en gigantisk byggnadsställning. Också när stålet rivs och plastöverdraget faller i början av sommaren ska byggnaden ta en markant plats i stadsbilden, är det tänkt.

När snickarna Jens Olsson och Micke Ledin har städat undan det sista – de gillar att ha fint omkring sig – tänker de ta varsin mjukglass i solen och luta sig tillbaka högst upp i trappan som de gjutit längs med berget upp till kyrkan. Utan vare sig snedtak eller tupp står där en skithäftig byggnad, tror de.

– Man kan gå in i vilken kyrka som helst och bara stå och gapa, säger Micke Ledin en råkall decemberdag när slutmålet ännu känns avlägset.

Förhoppningen från församlingen är att den faktiska kyrkobyggnaden ska bidra till ökad tro.

För tro finns det ganska gott om, även om den inte visar sig på ett traditionellt sätt, med kyrkobesök och böner, säger församlingens kyrkoherde Margareta Stiernstedt.

En riktig kyrka har det pratats om i mer än 50 år. 1952 reste kyrkostiftelsen – frivilliga som verkade för en kyrka – en klockstapel på berget ovanför det då färska förortscentrumet Årsta torg. 1970 byggdes ett församlingshus med en tråkig – enligt kyrkoherden – kyrksal inuti.

Sedan dess har det påbörjats så många projekt med planering av ny kyrka att personalen som jobbat länge i församlingen har haft svårt att engagera sig.

Tills det definitiva beslutet kom 2008.

– Det är konstigt … kan man tycka, säger kyrkoherden Margareta Stiernstedt och syftar på att allt fler går ur Svenska kyrkan.

Men området växer. Många bostäder är planerade i Årsta inom de närmaste åren.

I våras delade församlingen ut öronproppar: Nu smäller det: Årsta får en kyrka.

”Tron kan förflytta berg”, står det nu på församlingens hemsida.

Den nya kyrkan kommer att växa som ur berget. Ett av förslagen från anställda har varit att med teologisk symbolik använda sten från berget som sprängs bort.

I Bibeln står till exempel att man ska bygga på hälleberget, inte på lös sand.

– Jesus säger till lärjungen Petrus, som betyder just sten eller klippa: På denna klippa ska jag bygga min församling.

Tekniskt blev det dock svårt att använda stenen, och arkitekten Johan Celsing hade andra idéer att gestalta.

En ljushållare i Årstasten blir det i alla fall, formgiven av en anställd. Det tycker platschefen för bygget, Anders Radinger på M3 Bygg, är en kul detalj.

– Han som designat den arbetar som receptionist och vaktmästare och så får han sin lilla bit i det här.

När Anders Radinger själv var hantverkare byggde han om en konsumbutik i Farsta till kyrka. Och i Storkyrkan i Gamla stan blev den så kallade Kungens toalett ett pentry. Det var tillfälligheter, men bra för referenserna.

– Det visade väl att man kan bete sig i en kyrka, säger han.

Vanan att vara hjälpsam inom kyrkan smittar. Som när någon förvillar sig in med rollator genom nödutgången, då kastar han inte ut dem lika snabbt som på ett annat bygge.

– Det är larvigt egentligen, men man ändrar sitt sätt att vara, säger han.

Församlingshusets gamla entré är riven. Kyrkoherde Margareta Stiernstedt smiter ut genom en provisorisk dörr i ett träplank som leder direkt till kyrkbygget. De flesta byggjobbarna är på rast.

Hon dividerar lite men kommer fram till att det nog inte är så farligt att åla sig in genom stålställningarna. De grönglaserade väggarna ska bilda barnens kapell, där borta blir Stillhetens kapell, för besökare som vill hålla egen andakt, visar hon.

34 miljoner kronor landar notan på. En högklassig arkitektur ska vittna om den gud som förknippas med både godhet och skönhet, säger hon.

– Det är naturligtvis ett resonemang som många tycker är vansinnigt eller flummigt, men vi har valt att satsa så.

– Man ska få känslan av att här får jag plats och här får jag ett tilltal av någonting som är större än jag, säger hon.

Höjd, rymd och ljus är viktigt.

Så bryts tystnaden ovanifrån.

– Faaan.

– De håller på och lägger taket över foajén, kommenterar Margareta Stiernstedt.

I början av november stod hon på samma plats i blåvitrandig murarskjorta med prästkrage innanför. Under ”murningsgudstjänsten” fick församlingsborna mura in sina tankar och böner i altarväggen.

– Det finns en klagomur i Jerusalem där man stoppar in små lappar i muren, en bönemur, jämför Margareta.

Vad byggjobbarna murar in för tankar i kyrkbygget under året som går vet hon förstås inte.

– Men det är väl som med allt hantverk, att det finns goda tankar med. Det är klart att de blir väldigt delaktiga i den här kyrkan.

Om de tror på gud eller inte är inte det mest väsentliga.

– Gud är hos dem oavsett om de tror eller inte. Även om de inte tänker så, säger hon.

Kanske händer det något med icke-troende personer som bygger en kyrka. Det beror på hur mycket man öppnar sig, säger hon. Många gånger har hon varit med om att tron har drabbat personer som kommit till kyrkan via ett sidospår.

– Det är en risk man tar. Eller en möjlighet, säger hon och skrattar.

Gud är inte mer närvarande i själva kyrkbygget än i Icabutiken på andra sidan vägen, tror hon.

På frukostrasten kilar byggjobbarna in där och köper lite mat. Då brukar folk fråga hur det går med bygget. Många är intresserade, vill veta hur det går.

Från början, i försomras, pratade byggjobbarna mycket om varför man över huvud taget skulle bygga en kyrka. Men ju längre tiden går, desto mer förståelse får de. Den här församlingen är aktiv, har de fått erfara, och behovet uppenbart. Till murningsgudstjänsten kom närmare 200 personer.

Även om byggjobbarna Jens Olsson och Micke Ledin ser det här året som ett vanligt jobb, tycker de att det är något extra. De får följa bygget från den figursågade grunden som följer bergets form genom valvgjutningar på olika höjder till att bygget står helt klart. Att det är just en kyrka känns udda och häftigt. Det är intressant att lära sig om olika utrymmen och rum där, och det är spännande att det för en gångs skull inte sparas ett dugg på detaljerna.

Vad får arkitekten för flashar i huvudet? undrar Micke. Hur kan man föreställa sig hur det ska bli?

– Jag gillar kyrkan mer och mer när man går där inne. Det är coolt att de lägger ner tid på att göra det riktigt bra. Det är väl så en kyrka ska göras, säger Jens.

Den vita betongen kommer att spela mot träpanelen, genom att vara en negativ avgjutning av den. Teglet läggs i kryss, med kortsida och långsida ut om vartannat. Varenda sten finns med i ritningen.

– Man står och svär en del i början, men när det är gjort är det häftigt.

– Ja, eller jag går utanför kyrkan och svär, rättar Jens sig och skrattar.

Micke Ledin är inte kristen, han har gått ur kyrkan och betalar inte kyrkoskatt. Det tog han upp med Margareta en dag.

– Jag sa bara: Får jag vara här? Ja, det får du, sa hon. Så det var inget konstigt.

– Men de ser det väl som att de ska försöka värva mig nu.

Jens säger också att han inte har något emot kyrkor. Men det där med religion, nej det är inget för honom. Till kyrkan går han på bröllop, begravning, dop. När dottern konfirmerade sig.

Julen som närmar sig tänker de fira. Men det handlar om att umgås och att barnen ska ha kul.

– Jag tror att det är tomten som håller ihop det paketet, säger Micke Ledin.

Chansen att han ska bli omvänd ser han som väldigt liten.

– Jag skulle säga noll, säger han.