I tjugo år bodde jag med min familj i en fyra på tredje våningen på Lagfartsvägen i Alby, Botkyrka, söder om Stockholm.

När Alby omnämns i media räcker det inte med bara namnet. Alby är inte som ”Söder” eller ”Kungsholmen” klart definierat i det allmänna medvetandet. Därför behövs ett tillägg.

Vanligast är ”invandrarförort”, då förstår alla som inte bor där vad som avses.

Utan klang eller nyans är ”förort”, men eftersom det är så neutralt lägger man oftast till ytterligare förklaringar, som att det ligger nästan längst ut på röda linjen, då får man fram det särskiljande, det står klart att det inte är en äppelidyll likt Bromma.

Brutalt beskrivande är ”värstingområde”; när det används är det oftast kriminalitet som avhandlas.

Aldrig hörde jag ”arbetarförort”.

Ändå var det med kroppsarbete vi försörjde oss.

Många hade tre arbeten, de flesta som hade det hade svart skinn.

Andra hade två jobb att passa, de hade oftast svart hår.

De flesta av oss hade bara en arbetsplats att gå till, många av oss hade ljust hår.

Men alla hade vi väckarklockor som rutade in dagarna, och alla levde vi för tiden när vi inte var på jobbet.

Maria Hamberg