Medlingsinstitutets generaldirektör Claes Stråth svarar på Transports kritik i förra numret av LO-Tidningen om att institutets ”primära uppgift är att agera lönepolis”.

Lars Lindgren tar upp ett antal frågor i förra LO-Tidningen. Några berör Medlingsinstitutet. Det hela verkar ha sin upprinnelse i missnöje över medlingen om nytt avtal för cirka 400 flygtekniker. Transport samförhandlade med Sacoförbundet SRAT, som organiserar huvuddelen av teknikerna. Motpart var Flygarbetsgivarna. Medellönen för flygtekniker ligger runt 35 000 kronor i månaden.

Medlingsinstitutet inrättades år 2000. Den övergripande uppgiften är att ta tillvara samhällets intresse i lönebildningen, som har avgörande betydelse för tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft. Det sista är viktigt. Exporten svarar för omkring 50 procent av BNP och är motorn i Sveriges ekonomi. Högre löneökningar än vad samhällsekonomin tål slår dessutom direkt mot sysselsättning och drabbar i första hand de grupper som har en svag ställning på arbetsmarknaden.

Erfarenheterna från perioden 1980– 1995 förskräcker.

Vi kunde se hur olika klausuler och kompensationskrav bidrog till en lönespiral av sällan skådat slag. Högre nominella löneökningar än i vår omvärld drev upp inflationen och urholkade reallönerna. Under perioden ökade lönerna med sammanlagt 150 procent, men reallönen blev i stort sett noll. Så är inte längre fallet. Trots en kraftig nedväxling i löneökningstakten under den senaste femtonårsperioden har den genomsnittlige löntagaren ändå fått en reallöneförbättring på sammanlagt över 35 procent.

Systemet har alltså varit lyckosamt. Grunden är en samsyn hos arbetsmarknadens parter att den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska ha en lönenormerande roll.

Enligt regelverket ska Medlingsinstitutet upprätthålla den samsynen. Det betyder att de avtal som träffas inom industrin blir normerande för löneökningstakten på den övriga arbetsmarknaden. Medlare utsedda av Medlingsinstitutet kan inte kan medverka till avtal på högre nivåer. Så i den meningen kan man säga att Medlingsinstitutet är lönepolis.

Men samtidigt bör man ställa sig frågan hur det annars skulle se ut? Det kan ju knappast vara statens roll att, via Medlingsinstitutets medlare, etablera en högre löneökningstakt på avtalsområden där ena parten inte accepterar den grundval som lönebildningen vilar på. Är det statens uppgift att se till att flygtekniker gynnas i jämförelse med exempelvis tvätteriarbetare?

Jag skulle tro att de flesta svarar nej på den frågan. Något annat skulle innebära ett bejakande av det som många varnade för när Medlingsinstitutet inrättades, nämligen en statlig lönepolitik.

Slutligen kan tilläggas att industrinormen har accepterats i 2010 års avtalsrörelse. Men det finns undantag. Här är det frågan om två grupper. Den ena är LO-förbund som med stöd av LO:s samordning har krävt mera. Den andra gruppen är en helt annan kategori.

Det är förbund inom och utanför LO som är verksamma på avtalsområden där arbetstagarna på intet sätt kan betecknas som lågavlönade. Den gruppen svarade för 70 procent av de verkställda stridsåtgärderna under 2010.

Claes Stråth
Generaldirektör, Medlingsinstitutet