Det hänger på att förändra EU-politiken
I tider av socialdemokratisk kris vill jag påminna om Mona Sahlins självsäkra uttalande från 90-talet – att gubbar med keps inte längre ska känna igen partiet. Partiet lyckades och nu kan väldigt få oavsett huvudbonad känna igen Socialdemokraterna.
Det som skedde har många namn: högersväng, förnyelse, modernisering, toppstyrning, nödvändig anpassning till vår tid eller tredje vägen. Och det är logiskt att den person som gav den misslyckade omvälvningen ett ansikte avgår.
Ledande socialdemokrater efterlyser nu förnyelse, förändring och tydlighet – samma tomma signalord som faktiskt väglett socialdemokratin sedan tidigt 90-tal med känt katastrofresultat.
Verklig förnyelse bortom medieretorik, måste vara att byta politik, att formulera en färdriktning bort från dagens kapitulation inför marknadsliberalismen. Och då når vi kärnfrågan – är verklig förnyelse möjlig?
Varför debatteras inte den verkliga orsaken bakom de svenska socialdemokraternas och de europeiska systerpartiernas gigantiska misslyckanden – det går inte att bedriva vänsterpolitik, det vill säga formulera ett tydligt alternativ till högern, så länge vi lägger oss platt för EU.
Idéer om att socialdemokratin på nytt ska formulera ett socialt projekt genom aktivera politiken för sociala framsteg och utjämning blir en tom charad. Om du inte samtidigt kräver förändrad EU-politik låtsas du bara att en annan värld är möjlig.
På 1800-talet slog de forna kolonialmakterna sönder fungerande ekonomier i tredje världen, lade beslag på egendom och öppnade nya marknader med våld. I dag sker det medelst politik via den Europeiska unionen. Socialdemokratin övergav målet om full sysselsättning för inflationsbekämpning, den så kallade normpolitiken som en del av en vidare EU-anpassning.
Drygt tio år senare var Göran Persson bäst i EU-klassen på att avreglera och målet för Sveriges ordförandeskap var att resten av Europa skulle följa vårt exempel och öppna nya marknader åt kapitalet. Det innebar förvisso förnyelse, förändring och tydlighet, men var det önskvärt, nödvändigt eller på något sätt förenligt med arbetarrörelsens värderingar?
Jag läser i senaste numret av Flamman att 700 franska ekonomer, med flera, har formulerat ett protestmanifest mot EU:s misslyckade ”marknadsdiktatur”. Mot budgetdisciplin, privatiseringar, avregleringar och krympande skattesatser, alltså raserandet av de europeiska välfärdsstaterna.. Men i Sverige betraktas fortfarande självklar EU- och marknadskritik som obskyr extremism.
Socialdemokraterna lovade oss ett rött Europa men inte ens det sociala Europa är möjligt. Verklig socialdemokratisk förnyelse är inte realistiskt så länge partiet inte bestämmer sig för att bedriva en självständig politik utan EU:s nyliberala tvångströja.
