Skulle fira 25 år när chockbeskedet kom

Carola Eriksson hade sett fram mot den 8 december förra året. Då skulle hon och hennes man gå på restaurang och fira att det var 25 år sedan de träffades på Ericsson.

Samma dag kom nedläggningsbeskedet. Den kvällen stannade de hemma.

Det blev korv och makaroner i stället.

– Det var en chock, säger hon.

Den 10 september gjorde hon sin sista arbetsdag. Den 13 september började hon i Trygghetsrådets omställningsprogram tvärs över gatan.

– Först då blev det på riktigt. Fram till dess hade jag levt som i en bubbla – gått till jobbet och låtit det rulla på som vanligt.

Arbetskamraterna har aldrig varit så viktiga som nu. Trygghetsrådets lokaler har blivit en mötesplats. Här träffas arbetslösa Ericssonanställda och går ut på lunch tillsammans.

– Jag lär känna nya människor. Nu pratar jag med folk som jag bara sa hej till på jobbet. Man behöver prata med andra i samma situation. Vi kan hjälpa och stötta varandra.

Carola Eriksson jobbade i 26 år på Ericsson och bytte arbetsuppgifter många gånger. På slutet var hon produktionsplanerare och hade just fått höra att hon skulle bli tjänsteman, när beslutet om nedläggning kom.

Hennes man jobbar också på Ericsson. De har tre barn. En 14-årig dotter bor hemma. Två barn är utflugna. De har fasta jobb och är inte Ericssonanställda.

I november slutar hennes man på fabriken. Då är båda arbetslösa.

– De första två veckorna kanske det blir som semester, men sen undrar jag. Vi måste skaffa oss vardagsrutiner. Vi får väl sitta i var sitt rum och söka jobb.