Foto: Robert F Bukaty / Scanpix

• En man kommer gående över fälten med en drunknad pojke i famnen, det döda barnet är täckt av lera och löv. (Alice Munros novell ”Miles city, Montana” i Nära hem)

• En kvinna ser sin döda mor mata en flock nötskrikor vid fågelbordet, bara för att i nästa stund försvinna in i klungan som en av dem. (Margaret Atwood: Upp till ytan)

• En vingbeklädd hybrid mellan ung pojke och monster spänner sin kropp i en båge och skriker ut ”mänsklighetens tradition av obesvarad kärlek”. (Anne Carson: Röd självbiografi)

Tre starka, förtätade, kusliga ögonblicksbilder från Kanadas tre stora: Alice Munro, Margaret Atwood och Anne Carson.
Atwood och Munro är ständigt tippade som Nobelpriskandidater, och Carsons namn förekommer i spekulationerna. Man kan inte påstå annat än att det är ovanligt att ett så glesbefolkat land begåvas med tre så starka litterära fixstjärnor, där samtliga dessutom är kvinnor.

Finns där en kanadensisk hemlighet?

Möjligen skulle åtminstone Atwood säga att det förhåller sig så. Hon har utforskat det litterära Kanada i analyserande essäer och flera gånger beskrivit en kanadensisk identitet som handlar om överlevnad.

Överlevnad?

I detta till synes så välmående land där sociala reformer, pacifism och mångkultur fått agera ledstjärna. Där invånarna inte ens låser dörren när de går hemifrån, om man får tro filmaren Michael Moore som gärna sätter Kanada som gott exempel för sitt eget hemland, grannen USA. (Och i SVT:s öppna arkiv kan man se en kortdokumentär vid namn ”Toronto – världens bästa stad?”)

Vad är det då som ska överlevas, i denna tillåtande och blomstrande miljö?

Inte minst naturen. Det underliggande hotet från vildmarken.

Kanada är till ytan världens näst största land, men också ett av de mer glesbefolkade, med bara drygt tre invånare per kvadratkilometer. Hisnande stora delar av landet är obebodda. Öde. Befolkade endast av otämjd växtlighet och vilda djur.

I Munros noveller är landsbygden konsekvent närvarande. Det ödesmättade finns ofta i katastroferna som aldrig inträffade. Hon behöver inte ta till några stora åthävor för att behålla berättelsens nerv, även om den senaste samlingen är mer konkret våldsam än de tidigare.

I romaner som Upp till ytan (1972) och Kattöga (1989) skildrar Atwood insiktsfullt och ibland skrämmande människans möten med naturen, den senare är också en fasansfull skildring av hur illa barn kan göra varandra.

Anne Carson kommer in lite från sidan. Hennes verk är inga samtida Kanadaskildringar, tvärtom rör hon sig obehindrat i både tid och rum.
Men hennes djupdykningar i människans psykologi och relationer utgör en motsvarighet till det som naturen ofta får stå för hos de andra två: mänsklig ondska och tillkortakommanden, snarare än vildmarkens hotfullheter.

Ändå finns hos dessa författare något som kan kallas den privilegierade människans möjligheter att sysselsätta sig med frågor om människans mörka bråddjup.

När Munro får sällsynt kritik är det för att hon uppehåller sig vid den välmående medelklass som vi förknippar med Kanada. Här finns inte sociala orättvisor eller misär, den mörka smutsen sitter i människors inre snarare än i yttre omständigheter – så även ofta hos Atwood.

Hos Carson förankras berättelserna sällan i så konkreta saker som klass och social miljö, med undantag för pojkmonstret Geryon i Röd självbiografi, som lever under enkla förhållanden med sin ensamstående mor och bror.

Alice Munros, Anne Carsons och Margaret Atwoods författarskap skiljer sig åt på många punkter. De skriver i olika genrer, med olika grader av poetisk klarhet och med olika centrala teman, men de förenas i det mest väsentliga:
De kommer åt det som ligger oartikulerat i det inre och skvalpar. De förmår förklara och beskriva det som man kanske inte visste att man känt och erfarit.

Världen blir både rikare och mer begriplig efter att man läst Munro, Atwood och Carson. De vidgar horisonten, vilket förhoppningsvis också Svenska Akademien gör en dag.

Therese Eriksson