Foto: Malin Grönborg

Nicklas Bäckström tycker att förskolans personal blivit mer medveten om hur man kan minska ljuden. Ljuddämpade klossar är bra till exempel – då gör det inte ont i öronen när tornet rasar.

Foto: Malin Grönborg

Nicklas Bäckström tycker att förskolans personal blivit mer medveten om hur man kan minska ljuden. Ljuddämpade klossar är bra till exempel – då gör det inte ont i öronen när tornet rasar.

De elektroniska ljudöronen floppade totalt. Det står klart efter att förskolorna i Umeå testat olika åtgärder för att sänka ljudvolymen. Barnen började slå på de konstiga öronen och skrika för att få dem att lysa.

Stoj, stim, skratt, gråt. Någon ramlar. En annan river runt bland legobitarna. Barnen på förskolan Spiltan i Umeå leker och väntar på mellis.

Förskolläraren Nicklas Bäckström hjälper några att bygga ett torn. Medan de andra samlas runt honom för att hjälpa till väljer en pojke att stå vid sidan om. Han tittar fascinerat på. Det bästa är att han inte behöver hålla för öronen om tornet rasar. Klossarna är gjorda av ett tyst material.

Det är bara ett av många knep hans fröknar använder för att få ner decibelantalet på sina tre avdelningar. Inspirationen kommer från ett forskningsprojekt som gjorts bland 17 förskolor i Umeå för att ta reda på om ljudmiljön kan förbättras.

Bland Spiltans anställda har det länge funnits en levande diskussion kring hur man kan förbättra arbetsmiljön. När de fick höra att olika åtgärder skulle testas nappade de direkt. Varje förskola fick bara testa en metod för att forskarna tydligt skulle se vilka som gav effekt.

– Vi hoppades få pröva mindre barngrupper, säger Nicklas Bäckström och ler.

Men det blev elektroniska ljudöron i stället. De ska sitta på en vägg och blinka när ljudnivån i rummet är för hög. Nicklas Bäckström försöker komma ihåg vart öronen tagit vägen. De är sedan länge nedtagna.

– Här är de, ropar han efter lite rotande i en garderob.

Han vrider och vänder på ett exemplar och berättar att de sattes upp på strategiska ställen, till exempel i hallen och i aktivitetsrummet, där barnen gör allt från att äta till att rita och måla. Men personalen fick själva göra upp en plan för hur de skulle användas och hur de skulle presenteras för barnen.

När studien startade 2008 jobbade Nicklas Bäckström på avdelningen för de lite äldre barnen och hans kollega Katrine Kriström på småbarnsavdelningen. Nu har de bytt med varandra. Så här efteråt konstaterar de att de elektroniska ljudöronen inte fungerade i någon av grupperna, men av olika skäl.

– När det är inskolningar på småbarnsavdelningen för ett- till treåringar är det väldigt mycket tårar och gråt. Och inte slutar Pelle grina för att örat lyser rött, säger Katrine Kriström.

– De större barnen kan man ju prata med om örat och varför det lyser rött, säger Nicklas Bäckström.

Men då hade forskarna inte räknat med hur nyfikna barn är. De försökte själva få dem att lysa på olika sätt. Genom att skrika och slå på dem eller sjunga högt.

– En dag lös öronen inte alls. Då hade de dragit ur kontakten, säger Nicklas Bäckström och skrattar.

Ett annat problem tillstötte också. Om personalen gjorde barnen uppmärksamma på att örat lyste rött blev det grönt igen så fort barnen började vrida på huvudet.

– Då hade de ju tystnat, säger Nicklas Bäckström.

De så kallade ljudnivåvakterna blev en extra pedagogisk uppgift för en redan hårt belastad personal.

– Om vi i stället hade fått ljuddämpande bord hade vi inte behövt tänka till så för att få det att fungera, säger Katrine Kriström.

Båda tycker att förskolans personal har blivit mer medveten om hur man kan minska ljuden, även om just ljudöronen inte blev någon hit. En mjuk matta tar emot legobitarna om de faller ur barnens händer.

Barnen som nyss cirkulerat runt Nicklas Bäckström skingras. Både tornet och melliset står klart.

– Snart kommer mamma och hämtar mig, säger en liten tjej.

Nicklas Bäckström passar på att smyga ut för att ta på sig jackan. Arbetsdagen är slut. Han säger hejdå till barnen innan han går ut genom dörren.

Det blev i stället två andra Umeåförskolor som fick prova den populäraste åtgärden, minskade barngrupper. Och Karin Johansson, förskollärare på Mjölken, märkte förbättringar nästan direkt. Hon besväras av öronsus och blir trött i öronen efter en arbetsdag.

– När vi hade färre barn blev mina problem mindre. Då var det också mindre stressigt, säger hon.

Hon är långt ifrån ensam om sina problem. Tinnitus och andra hörselproblem är vanligt bland personalen på förskolorna. Det märks på anmälningarna till Arbetsmiljöverket som tycks öka från skolor och förskolor, medan dem från bullrande industri minskar.

På Karin Johanssons avdelning är det i dag 16 barn på 3,2 tjänst. Under projektet minskades barnstyrkan från 17 till 15 med bibehållen personalstyrka. Men Karin Johansson tror egentligen att en kombination av olika åtgärder är allra bäst.

Från den andra förskola som fick prova minskade barngrupper rapporterades inte samma positiva effekter.

– Det var 22 barn på ena avdelningen och 20 på den andra. Två barn mindre på varje gjorde inte så stor skillnad. Där gick även flera barn från 15 timmar i veckan till 40 så förändringen åts upp, säger Fredrik Sjödin, doktorand vid Högskolan i Gävle, som varit med och gjort projektet.

Han understryker att resultaten som presenteras är de anställdas egna upplevelser av metoderna.

Forskarna mätte även stressnivåerna på personalen under studiens gång. De blev förvånade över att hälften av dem upplevde hög stress.

– Stress försämrar tinnitus så det är inte bra om hälften går omkring på jobbet – så stressade att det kan vara ohälsosamt, säger Fredrik Sjödin.

Forskningsprojektet – som samtidigt sänker ljudnivån på Umeås förskolor – avslutas under nästa år.