Rörelse för vård i smyg

Bakom en tjock plåtdörr på hemlig adress i Stockholm finns en motståndsrörelse.

En svårt cancersjuk kvinna i 35-årsåldern är uppriven. Hon vankar i förtvivlan fram och tillbaka på de papperslösas klinik.

– Jag vill dö, jag vill dö, upprepar hon.

Ibland gråter hon, ibland samlar hon sig. Sväljer sorgen. Kämpar tyst. Så rinner tårarna igen. En äldre sjuksköterska kramar henne. Senare följer några från kliniken henne till en psykakut.

I dag kom beskedet från Migrationsverket och hennes värld rasade.

Kanske är det ovissheten om framtiden och sjukdomen som knäckt henne. Hon är långt ifrån ensam. Sådana historier finns det gott om här i väntrummet.

Ta den 29-åriga mannen till exempel. Han som varit i Sverige i 16 månader men inte kunnat eller vågat söka sjukhusvård. Han sitter nu nedsjunken i en soffa. Hans mörka ansikte ser pojkaktigt ungt ut. Men i ögonen vilar en mörk dimma, som om han vore någon annanstans.

Kanske i Sri Lanka 2004.

– Jag torterades. Det var paramilitären, berättar han på en släpande engelska. Jag har inte blivit bra än.

Långsamt riktar han pekfingret mot den högra tinningen och säger att det gör ont. Hans kompis, som följt med till kliniken, fyller i och säger att han ända sedan tortyren haft problem med nerverna.

En timme senare sitter lankesen på en brits i mottagningens bakre rum och hyperventilerar i ångest.

– Andas lugnt. Andas in … andas ut, säger läkaren Brankica Ivanocic och för sina armar sakta upp och ned för att visa hur han ska andas.

Det är hennes första dag som frivillig på kliniken. I vanliga fall jobbar hon som distriktsläkare. Hon hörde talas om kliniken och ville hjälpa till.

– Ingen ska behöva vara utan vård, det är en grundläggande mänsklig rättighet, säger hon.

Tankarna går till en motståndsrörelse. Och på sätt och vis är det det. En motståndsrörelse som kämpar mot de politiska beslut som innebär att papperslösa inte har rätt till samma vård som svenskar.

Det började i Stockholm 1995. Det var då organisationen Läkare i världen öppnade den första kliniken för papperslösa i samarbete med asylkommittén.

En röd kölapp för dem som söker vård, en blå till dem som behöver juridisk hjälp.

Sedan har verksamheten växt. Nu går det att få hjälp av sjukgymnaster och psykolog också.

Sedan dess har också liknande kliniker startats på andra platser i landet. I Göteborg, Malmö och i Linköping finns ett nätverk som förmedlar vård till gömda.

Människor som behöver hjälp. Som den 34-årige tvåbarnspappan från Azerbaijan. Han vill kallas Ariif och har, från och till, de senaste fem åren bott och arbetat i Sverige. I två år har han haft blod i sin avföring och ont i buken, men han har inte vågat gå till doktorn.

– Jag gick till apoteket i stället och frågade vad det kunde vara. De trodde att det var hemorrojder så jag behandlade det själv med en salva, xyloproct.

De senaste månaderna har smärtan blivit värre och hans blödningar har inte slutat.

Läkaren Sara Leeb ber Ariif att lägga sig på en brits.

Hon konstaterar snabbt att det inte är hemorojjder. Det är något annat. Vad vet hon inte och skriver därför en remiss till en specialist som Läkare i världen har kontakt med.

Ariif måste vänta nu, minst två veckor – kanske längre, innan han kan få hjälp.

Det är svårt att få det att gå runt. Frun har inget jobb och deras två pojkar, som är ett respektive två och ett halvt år gamla, måste försörjas.

– Vi har ingen ekonomi alls, säger han trött.

Hade Ariif varit svensk skulle han troligen ha vågat söka vård tidigare och inte behövt vänta i två år på behandling.

Men nu är det inte så.

Det är som om två världar löper parallellt. Vi och dom. Svenska medborgare och utländska. Vita ansikten när läraren inleder lektionen. Mörka ansikten som drar städvagnen eller lagar maten i storköket.

Grekerna kallade det för oikos och polis.

I antikens Grekland utgicks det från att människan var skapt för att leva tillsammans med andra. Grunden utgick från hemmet (oikos) där kvinnor, barn och slavar underordnades män. Ur hemmet utvecklades staten (polis) som dominerades av de fria männen.

Uppdelningen mellan könen berodde på att män och kvinnor antogs vara olika av naturen.

Därför skulle de ha olika ställning i samhället. Det var också därför den atenska demokratin i realiteten bara var något som berörde männen. Kvinnan saknade i stort sett alla ekonomiska, politiska och juridiska rättigheter.

De grekiska begreppen har senare utvecklats av samhällsvetare som har studerat sociala relationer.

Det finns en svensk tappningen av oikos och polis. En uppdelning mellan dem som kan – och dem som inte kan kräva sina rättigheter.

Bilden av etnisk pyramid reser sig allt tydligare på den svenska arbetsmarknaden.

Längst ned finns den papperslösa som inte vågar kräva sina rättigheter i domstol av rädsla för att bli utvisad. Han eller hon tvingas till farliga svartjobb och är rädd för att söka läkarvård.

Därefter kommer den thailändska bärplockaren, och andra utomeuropeer, som ofta är förvisad till arbetsmarknadens gråzoner. Bärplockaren som ibland kommer hem med en lön från de svenska skogarna, ibland inte.

Lite högre upp finns EU-medborgaren, den polska byggjobbaren, som visserligen kan bli blåst av bemanningsföretaget men har sina rättigheter någorlunda skyddade av EU och svensk lagstiftning.

Utlandsfödda och de som har föräldrar som inmmigrerat har ofta svårt att få jobb i sitt nya hemland.

Högst upp i pyramiden finns svenskarna som oftast har störst förutsättningar att värna om sina rättigheter.

Det nya Sverige är titeln på den bok som Nyamko Sabuni (FP) kom med i augusti i år. Lägre lön för outbildade utlänningar vill den före detta integrationsministern ha för att förbättra integrationen i Sverige.

Det är en idé som allt mer slår rot i Europa. I Norge försökte varvsindustrin att domstolsvägen driva igenom att utländska arbetare ska kunna betalas lägre än miniminivåerna i kollektivavtalen.

Låt oss ta idén om sämre villkor för utlandsfödda på allvar.

För en människa, utan specialkunskaper, som utblottad och jagad kommer till Sverige och har svårt med språket finns ett snabbt sätt att göra sig attraktiv på arbetsmarknaden. Nämligen att sälja sig billigt.

Rättigheter kostar. Ju högre lön och bättre arbetsmiljö en anställd ska ha, desto dyrare blir det för arbetsgivaren.

– En arbetsgivare skulle aldrig betala lika mycket till papperslös som till en svensk, säger Catharina Calleman, på juridiska institutionen vid Umeå universitet.

– Arbetsgivarna skulle inte ta risken att anställa en papperslös om de inte tjänade något på det, fortsätter Catharina Calleman som forskat om hushållstjänster och nyligen sökt pengar för att studera vilken effekt den nya lagen om arbetskraftinvandring har fått.

På ett forskarseminarium om papperslösa, som anordnades av Sieps, vädrades tanken på att införa tre olika löner. En lön för svenskar, en lön för EU-medborgare och en för människor som kommer utanför Europa.

En lön för oss, en för dom.

Redan i dag finns det ett domstolsbeslut som innebär att utländska arbetare i praktiken får lägre lön. I och med Lavaldomen har facken inte rätt att strida för samma lön för utstationerade utländska arbetare som för svenskar.

Två veckor efter att Ariif besökt kliniken för papperslösa sitter han i en galleria i en betongförort där bara invandrare kliver av tunnelbanetågen.

Han har haft en jobbig natt.

– Jag vaknade klockan två och kräktes, säger han och berättar att han fortfarande har blod i avföringen.

Något besked om när han kan undersökas av specialisten har han ännu inte fått. Men det är inte det han vill prata om först.

Han tar i stället fram ett kuvert från Karolinska sjukhuset. Han vecklar upp några papper och ber om översättning.

Det är en kallelse för hans ettåriga son som ska genomgå en omfattande läkarundersökning.

Ariif säger att han måste ha pengar. Han har börjat jobba igen. Han målar i lägenheter, gör mindre byggjobb. Det gör ont i buken, men han jobbar inte mer än han absolut måste.

– Även om jag hade en stor sten i magen skulle jag vara tvungen att jobba för att min familj ska klara sig.

Att han tjänar mindre än en svensk som gör samma arbete säger han sig inte ha tänkt på.

– Jag vill bara överleva, säger han.

Men på arbetsmarknaden där utlandsfödda och svenskar jobbar i två olika världar är frågan om löneskillnaderna fortfarande aktuell.

För samhället återstår en fråga att besvara: Vad för slags moral ligger bakom att en 34-årig man från Azerbaijan ska ha lägre lön än en svensk som gör samma jobb?