Inför valet 2006 lovade de borgerliga partierna att införa en obligatorisk a-kassa. Men det blev inget av med det. I stället införde regeringen kraftigt höjda egenavgifter som ledde till att en halv miljon löntagare lämnade a-kassan.

Den borgerliga regeringen har inte nöjt sig med att höja egenavgifterna och sänka dagpenningen. Den har också kraftigt skärpt kvalifikationskraven för a-kassan. På så sätt ha den utestängt ett par hundra tusen personer från försäkringen. Av alla inskrivna vid arbetsförmedlingen klarar nära hälften inte av kvalifikationsvillkoren för a-kassa.

Mot denna bakgrund kan man tycka att regeringens propåer om att ännu en gång utreda en obligatorisk a-kassa är makalöst fräcka. Som direkt hycklande framstår talet om att man vill skapa en trygg försäkring som omfattar alla på arbetsmarknaden, när man i själva verket lagt ner stor möda på att stänga ute allt större grupper från rätten till a-kassa.

Regeringens handgångne man i den parlamentariska utredning som ska pröva obligatoriefrågan är den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén. I en intervju i TCO-tidningen säger han att han kan tänka sig en obligatorisk grundförsäkring och kollektivavtalade fackliga tilläggsförsäkringar.

Det är lite av ett goddag yxskaftsvar. Det är nämligen vad vi har i dag. Vi har redan en allmän arbetslöshetsförsäkring som gäller alla som klarar kvalifikationsvillkoren (vilka som sagts snävats in betydligt) och en tilläggsförsäkring för den som är med i en facklig a-kassa eller i alfa-kassan.

Vad Axén noggrannt undviker att nämna är att dessa försäkringar är rejält överfinansierade. Historiskt har 4,65 procent av arbetsmarknadsavgiften avsatts till försäkringen. Det är vad löntagarna avstått av löneutrymmet för att få trygg försäkring och ända fram till 1990-talets början redovisades intäkterna på ett särskilt konto.

Vad som sedan hänt är att den borgerliga regeringen som tillträdde 2006 använde sig av dessa pengar till helt andra ändamål än de varit avsedda. Det är denna stöld som tvingat fram sänkt dagpenning, kraftigt höjd egenavgift och utestängande kvalifikationsvillkor.

Om pengarna i stället använts till vad de ursprungligen varit avsedda för, hade de även med dagens höga arbetslöshet räckt till att höja dagpenningen med 250 kronor, räkna upp taket i försäkringen, bevilja inträde i kassan från första arbetsdagen och sänka egenavgiften till femtio kronor per månad eller rentav helt avskaffa den – alltså ungefär det som Socialdemokraterna föreslagit.

Om man inför dessa högst rimliga förbättringar i försäkringen blir frågan om ett obligatorium ett skenproblem. Alla som vill kan då vara med i försäkringen. Den som vill vara med i en fackligt administrerad a-kassa kan vara det, och den som inte vill kan välja alfa-kassan.

När de borgerliga talar om obligatorium menar de något helt annat. De vill tvinga löntagarna att betala dubbla avgifter för försäkringen. Dels de pengar de redan en gång avstått via arbetsmarknadsavgiften, dels via kraftigt höjda egenavgifter.

Så länge de borgerliga partierna inte vill inse att dubbla betalningar är en orimlighet, så länge kommer politisk enighet om a-kassan aldrig gå att uppnå.