När jag jobbade på bingon vid rådhuset i Gävle fick vi svarta förkläden i tyg av arbetsgivaren. Förkläden där vi skulle få plats med brickor i fem olika valörer, pennor, tejp, sedlar och mynt.

Problemet var att de här förklädena var riktigt kassa. Vi fick nämligen ideligen nya typer av brickor som inte fick plats, och sömmarna var så dåligt sydda att mynten letade sin väg in i fodret.

En av bingons stammisar, som var mormor till en arbetskamrat, rådde bot på detta. Hon sydde nya, praktiska förkläden med förstärkningar i skinn och tillräckligt många och djupa fickor för alla tänkbara brickor. De som ville ha ett fungerande förkläde fick betala bingo-mormor en slant för att hon skulle sätta sig vid symaskinen. Vi var många som nappade på bingo-mormors erbjudande.

Någon gång i slutet av 1800-talet började de svenska fackförbunden betala ut ekonomisk ersättning till sina arbetslösa medlemmar. Faktiskt ganska smart, om man har som verksamhetsidé att motverka lönedumpning. Det var det tydligen fler som tyckte för sedan 1930-talet har staten varit finansiär av a-kassan. Sedan dess har de allra flesta som arbetar i Sverige varit försäkrade mot fattigdom vid arbetslöshet.

Problemet är att numer är den här försäkringen riktigt kass. Ska vi vara helt ärliga så funkar den inte alls. Allt färre kan betala sina räkningar trots att de beviljats a-kassa.

Det här har lett till att fackförbunden nu gör som bingo-mormor. En efter en inför de en inkomstförsäkring för sina medlemmar, trots att vi alltså redan har en statligt finansierad a-kassa. Jag fattar att man vill se om de sina. Men, långsiktigt tvivlar jag på att det är så smart.

När ansvaret för att de arbetslösa ska ha råd att betala sina räkningar förflyttas från det gemensamma till de enskilda organisationerna tror jag att det blir problem. Samma problem som kan översättas till de allt populärare privata sjukförsäkringarna, friskolorna och kulturpolitiken.

Jag tror att den här trenden, att vi anlitar bingo-mormor och allt oftare betalar för ett bättre förkläde, trots att vi redan har ett, gör att förtroendet för det allmänna blir helt kört i botten.

Till slut är det ingen som är villig att vara med och finansiera det ursprungliga förklädet. Då blir det bara de förkläden vi köper själva som blir kvar, och de som inte tycker sig ha råd med ett eget förkläde blir utan skydd.

Jag har en smart idé hur vi gör i stället. Vi satsar på det allmänna förklädet och gör det riktigt hållbart och funktionellt. För att ge oss själva lite självförtroende i denna nysatsning vore det nog inte dumt att ta lite hjälp från reklamvärlden. Jag har faktiskt redan en bra slogan (som jag visserligen snott från Statoil men som skulle kunna återanvändas just för detta användningsområde):

Anna Norling”Det du behöver, när du behöver det.