Foto: Stig-Åke Jönsson

Jobbet är viktigare än anhöriga för många missbrukare säger Maria Krajnc, delvis för att jobbet ofta är det sista som tvingar en att skärpa sig lite varje dag.


En dag. Längre än så planerar hon aldrig. Trots att det är 17 år, 8 månader och 28 dagar sedan Maria Krajnc drack senast.

Andra världskriget dominerar Maria Krajnc skolundervisning i 60-talets Jugoslavien. Sverige är det neutrala landet. Hon växer upp med en supande pappa och en mamma som anser att en flickas främsta uppgift är att behaga en man. ”En nolla utan egna behov” beskriver Maria sig själv som ung. Hon inleder en destruktiv relation för mycket. 18 år ung lämnar hon det som i dag är Slovenien för att flytta till landet där kriget inte härskat.

Hon fixar arbets- och uppehållstillstånd. Jobbar som barnflicka. Lär sig språket genom barnen och Sigge Starks kärleksromaner. Livet i det nya landet rullar på. Hon träffar en man, gifter sig, föder en dotter och en son, byter jobb. Skiljer sig, träffar ny man, gifter om sig och får en son till. Visst finns stunder av ensamhet. Men dricker gör hon i stort sett aldrig.

– Jag hade lovat mig själv att aldrig utsätta mina barn för det jag själv blev utsatt för, säger Maria Krajnc 60 år i dag om tiden som var då.

Då, 39 år gammal. Hon arbetar som säljare på ett lampföretag när andra äktenskapet havererar. Barskrapad ska hon bygga upp ännu ett hem ur en splittrad familj. Känslan av misslyckande är total. Arvet ekar.

– Jag tyckte inte jag var värd någonting. Flickdrömmen om ett lyckligt liv med barn och man gick i kras. Igen. Jag kan inte svara på hur, men jag hittade tröst i alkoholen på nolltid.

Maria Krajnc dricker som hon aldrig gjort. Otaliga gånger ska hon ta två glas. Varje gång blir det tre, fyra flaskor. En kort period dämpar alkoholen förtvivlan. Men rasande snabbt förstärks de tunga känslorna.

Hon skäms oerhört inför sina barn. Tycker hon är smart som dricker spriten ur temuggar. Tar två vitlöksklyftor innan hon går till jobbet. Har ett pedantiskt hem. Utöver vinaren i skrivbordslådan – locktång och hårspray. Den permanentade frisyren är perfekt.

– Jag förstår inte varför inte mina kollegor sa något. Allt detta spackel, jag såg ut som en krigsindian.

Ingen märker något. Det får hon veta senare i livet. En dag ringer en kund. Ordern är fel. Hon har fått i sig en flaska vin. Han frågar henne rakt ut om hon är onykter. Hon förnekar utåt, blir förbannad inåt. Hon är ju inte alkoholist. Det vet hon. Alkoholister går till soc. Hon däremot har ju ett perfekt hem, försörjer sina barn och har aldrig varit arbetslös. Dessutom har hon ju körkort. Hon glömmer visserligen ofta att hon faktiskt kör bil, men så är det väl för alla?

Maria går in till chefen. Någon tanke på behandling har hon inte. Hon är ju inte sjuk. Hon är bara arg på kunden. Maria drar en historia om att hon vill vidare i livet och säger upp sig själv.

– Jag ljög på min arbetsplats, för mina vänner, för mina barn. Jag var fullständigt misslyckad. Jag orkade inte mer, och skulle ta livet av mig. Men inte heller det klarade jag.

Mitt i kaoset börjar hon plugga. Läser in grundskola, sedan omvårdnadsprogram. Efter ett andra självmordsförsök tvingas hon söka hjälp hos en terapeut.

– Hon började gräva i min barndom och väckte känslor och trauman till liv. Klart jag gick hem och drack.

En bekant säger åt Maria att hon behöver behandling mot alkoholen, inte terapi. På komvux, där hon läser till undersköterska, finns en kurator som ser henne. Han ser till att hon åker in på behandling under jul och nyår, så att hon inte missar mer undervisning.

Julen 1992 kör hon till behandlingshemmet i Malmö med 2,0 promille i blodet. Avgiftas och skrivs in för tolvstegsbehandling. Att få höra att alkoholism är en sjukdom, som ofta går i generationer, ger henne viss lättnad. Tre av hennes sex syskon är alkoholister.

– Då fanns bara två val: Leva, och då värdigt. Eller supa ihjäl mig. Jag började komma till sans: Vad har jag egentligen gjort med mina barn? Hur ska de leva vidare med en alkis till mamma som tagit livet av sig?

Vid terminsstart är hon tillbaka i skolan. AA-möten varje dag. Det blir sportlov. Maria tycker fortfarande inte att hon är alkoholist. ”Ett par glas klarar jag.” Så inleds en veckas oavbrutet supande. Dag och natt flyter ihop. En skolkompis ringer på dörren, Maria öppnar inte.

Hon missar ett AA-möte där hon fått äran att koka kaffe. Skolkompisen anar oråd, och larmar kuratorn. Han ringer henne på fredagen, säger att hon måste komma in på samtal måndag morgon.

– Jag gick dit, var så skakig och skämdes så. Jag som fått behandling hade nu supit en hel vecka.

Kuratorn säger att hon inte får vara borta från skolan i en halvtimme. Om hon så ska komma i ambulans, ska hon dit.

– Att han var så tuff blev min räddning. Men återfallet var inte förgäves. Nu fattade jag verkligen att jag är alkoholist.

Behandling är bara att skrapa på ytan, säger hon i dag. Det verkliga jobbet börjar sen. Under första året vill hon dricka varje minut. Lärarna och kuratorn på komvux och AA gör att hon överlever. Lärare som ger henne litteratur om självutveckling, yoga, att blicka inåt: Vem är Maria Krajnc? Hon vill veta. Och AA – där ingen dömer, där hon känner igen sig i andra.

Hon blir undersköterska och fortsätter utbilda sig till alkohol- och drogterapeut. 1997 får hon jobb på Nämndemansgården, ett behandlingshem i skånska Blentarp. I början kryper känslan av underlägsenhet tillbaka. Ska hon hjälpa överläkare, präster, politiker, piloter, forskare? Sponsorn från AA påminner henne om att patienten knappast är professor i nykterhet. Att Maria har något som de inte har.

Fem år tar det innan hon känner sig helt trygg i sin roll som terapeut. Rak i ryggen kan hon berätta för sin före detta personalchef, från lampfirman, som kommer till Nämndemansgården med en anställd och blir chockad när hon möter Maria att ”jo, jag är alkoholist och det var jag hos er också”.

I dag har Maria Krajnc varit nykter i 17,5 år. Hon är kvar på Nämndemansgården. Hon säger att hon aldrig mått så bra som under de senaste fem åren. Hon trivs oerhört bra med jobbet, att leva utan man, pula i trädgården i Sjöbovillan, träna, då och då gå en runda på golfbanan.

– Jag har hälsan, kan titta folk i ögonen, öppna min dörr om det ringer på, svara i telefon. Jag känner mig värdig att möta människor precis överallt. Och inte minst, mina barn litar på mig i dag. De behöver inte ringa och vara rädda för om morsan är nykter eller inte.

Barnen är vuxna i dag. Dottern, 39 år, har länge varit beroende av både alkohol och narkotika. Den annars så vilt gestikulerande Maria Krajnc tappar lite energi när hon pratar om dottern. Men hon drar en gräns.

– Hon är vuxen. Jag vet att det inte går om man själv inte vill sluta. Jag kan aldrig få det jag gjort mot mina barn ogjort. Det gäller att förlåta sig själv så snabbt som möjligt, men aldrig glömma.

Hon går fortfarande på AA-möten. Var tredje vecka sedan cirka tre år. Tidigare var det varje dag.

– Alkoholen är listig, stark och falsk. Händer något kan den poppa fram igen. Människor som precis kommit till AA påminner om hur det var för mig i början. Allt det slipper jag på grund av att jag är nykter.

Hon, som tog sig till det fredliga landet och inledde krig mot sig själv, säger sig vara tacksam över de egna erfarenheterna.

– Annars skulle jag aldrig kunna möta kvinnor i dag och förstå hur de känner. Kan jag kan du. Det kan inte alla säga.

De första åren tog hon en halvtimme i taget. Nu börjar hon varje morgon med kaffe i tystnad där hon lovar sig själv att vara nykter, åtminstone i dag.
­
– Morgondagen skiter jag fullständigt i. Då vet inte ens om jag lever. Men håller jag det löftet somnar jag lycklig.

Fakta

Nämndemansgården

• Birgitta Crafoord var en av Sveriges mest förmögna personer och alkoholist. Hon behandlades med Minnesotamodellen i USA, skolade om sig och startade Nämndemansgården i Blentarp 1987.
• I dag finns ett flertal behandlingar i Nämndemansgårdens regi, även i andra delar av landet.
• Utgångspunkten är Minnesotamodellen med efterbehandling och kontakt med AA eller NA. Det finns även tillgång till motiverande samtal, kognitiv beteendeterapi, program för anhöriga, unga, kvinnor, riskbrukare med mera.
•  Nämndemansgården håller även utbildningar för arbetsplatser.
• 60 till 65 procent kommer till Nämndemansgården genom sin arbetsplats.

Anonyma alkoholister (AA)

• Utgår från tolvstegsprogram men är inget behandlingshem.
• Bygger på frivilliga möten mellan människor som är eller har varit beroende och vill sluta. Inga avgifter. Ingen anställd. En hjälp till självhjälp.