Christopher Kullenberg, bloggare och debattör, har givit ut ett litet, tankerikt häfte i Ink förlags serie med manifest.

Det nätpolitiska manifestet tecknar internets historia: från dess begynnelse som ett militärt projekt för spridning av viktig information t o m under ett eventuellt kärnvapenkrig – till den roll de nya medierna idag spelar i förtryckarsamhällen, t ex motståndsrörelsen i Iran.

Poängen är att internet är ett system utan centrum, vars varje punkt i princip är uppkopplad mot alla andra. Det finns möjliga förbindelser längs ett otal vägar mellan miljarder användare. Vilket ger helt nya former för övervakning och motstånd, makt och motmakt.

Kullenbergs diskussion är mycket belysande, även om det korta utrymmet ger vissa begränsningar.

Det mest frustrerande är att politiken lyser med sin frånvaro i denna diskussion av det politiska. Rättare sagt blir själva den fria rörelsen av internettrafik världen över själva den politiska frågan. Perspektivet blir tydligt i formuleringar som:

”Oavsett hur och varför vi kopplar upp oss mot internet är själva uppkopplandet alltid en politisk handling.”

Mediet blir innehållet.

Det andra frustrerande är att Kullenberg redogör alldeles för abstrakt för sitt centrala begrepp ”nätvaro” – hur välfunnet det än må vara. Begreppet ska rymma all aktivitet på internet och blir därför tomt, som om all verksamhet på internet vore en och densamma.

Jag skulle gärna önska att diskussionen fortsatte och bleve mer specifik – särskilt som den antagonism mellan Öppenhet och Slutenhet som Kullenberg beskriver apropå striderna kring internets utformning har omedelbar politisk relevans.

Tendensen att nätet övertas och exploateras av storföretag som Google är en lärorik aspekt av de övernationella företagens övertagande av världsordningen och samhällsfunktionerna.

En slående jämförelse, som gjordes under den diskussion kring Det nätpolitiska manifestet som anordnades på ”Den hemliga trädgården”, är parallellen mellan köpgallerior och internet. Hur det blir allt mindre att välja på och allt mindre plats för andra alternativ än de kommersiella i takt med att endast ett fåtal aktörer släpps in i köpcentrumen, med ett alltmer uniformt utbud.

Det hemliga trädgården skulle i den jämförelsen motsvara det alternativ som Kullenberg och många med honom vill bygga innanför (eller utanför) internet. Uppkoppling på egna villkor, bortom all övervakning, kanske i krypterade nät och hemliga tunnlar.

Den hemliga trädgården är en kollektiv insats för att förvandla en restaurang i en förort till Stockholm till ett forum för kreativitet och samhällelig eftertanke. Lokalen är fortfarande i uppbyggnadsfasen, vilket gjorde att alla som samtalade om internet och politik satt med ytterkläderna på eftersom det var så kallt inomhus.

Det kommer att ordna sig med värmen. Men för att skärpa till diskussionen om internet som plats för politiska alternativ måste Kullenbergs begrepp ”nätvaro” konkretiseras till att betyda mer än ”att vara on-line”.

Jag ser framför mig en genomgång av de många olika förhållningssätt till och med en och samma person uppvisar i olika sociala sammanhang på internet.

Även på Facebook, som Kullenberg avskyr och misstror, kan man vara både flamsig, konspiratorisk och folkbildande ungefär samtidigt. För att inte tala om de mycket specifika roller man skolas in i som deltagare i mer specialiserade sammanhang på internet (hackerforum m m).

Nätvaron är en mångfacetterad social dimension i ständigt samspel med andra mer traditionella former av mänskligt samarbete.

Om nätvarons olika gestaltningar stavas ut på ett tydligare sätt, med avseende på gemensamma berättelser, rolltaganden, stilar, tidsanvändning och jag vet inte vad. Då blir det också mer hanterbart att diskutera det mer specifikt politiska som händer på internet, i samspel med mer traditionella organisationsformer.

Politiskt i bemärkelsen: den ständigt pågående förhandlingen om samhällets utformning och mål. Som berikats så innerligt av de nya tekniska möjligheterna.