En väloljad arbetsmarknad som inte leder till flaskhalsar och därmed till störningar av lönebildningen har regeringar i alla tider, oavsett politisk färg, beskrivit som sitt drömscenario.

Den nuvarande regeringen är inget undantag. För att drömmen ska bli sann krävs en anständig a-kassa och arbetsmarknadsutbildningar som förser de arbetslösa med nödvändiga kunskaper för morgondagens arbetsliv.

Det är regeringens ansvar. Utan en a-kasseersättning som går att leva på och en arbetsmarknadspolitik som på allvar ger arbetslösa nya chanser att utvecklas, byta inriktning, utbildas i ett nytt yrke eller vässa redan befintlig kunskap hotas det osynliga kontraktet på arbetsmarknaden.

Fackföreningsrörelsens välvilliga inställning till strukturrationaliseringar har under mer än ett halvsekel byggt på vetskapen att arbetslösa medlemmar får nya chanser att snabbt komma tillbaka till arbetslivet genom omskolning, utbildning och andra stödformer.

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken och en anständig arbetslöshetsförsäkring har utgjort byggstenarna som möjliggjort en snabb omvandling av betydande delar av svensk industri de senaste 40 – 50 åren.

Men den positiva inställning till strukturomvandling som präglat inte minst fackföreningsrörelsen kan snabbt vändas i sin motsats. Den omfattande nedrustning som skett av arbetsmarknadspolitiken och den allvarliga försämringen av a-kassan som genomförts hotar modellen.

Redan nu är priset för arbetslöshet så högt för den enskilde att acceptansen för nedskärningar minskar. Motståndet växer därför mot strukturrationaliseringar och den arbetslöshet som ofelbart följer i dess spår.

Vägen tillbaka till arbetslivet upplevs av allt fler som alltför lång och svår. Att ansträngningarna ska göras under ekonomiska villkor som innebär umbäranden leder till motstånd. Anställda som känner sig övergivna vid arbetslöshet kommer snabbt att slåss med näbbar och klor för att inte hamna i arbetslöshet.

Det innebär krav på den egna fackliga organisationen att motsätta sig rationaliseringar och neddragningar av personalen så långt det är möjligt. Den konkurrensfördel som Sverige haft under mycket lång tid riskerar då att falla bort.

En modell blir aldrig starkare än sin svagaste länk. Och när det gäller arbetsmarknadens funktionssätt är det för närvarande alliansregeringen som är den länken.