Medierna avgör valet
Redan 2002 drog jag slutsatsen att med dagens borgerliga medieklimat kan inte vänstern längre vinna val. Den utmobbade Göran Persson hade då i ett slag av medierna kyssts från hopplös groda till ”trivseltorsten”. Det handlade om en borgerlighet som förstod att endast en socialdemokratisk statsminister kan leda Sverige in i EMU.
Vi vet hur det gick och det beror inte på konspiration utan på kollektiva politiska reflexer. Kent Asp, professor i journalistik, konstaterade i sin valundersökning 2006 att medierapporteringen kring sysselsättning och ekonomi till största delen var negativ. Och det var under en högkonjunktur!
I Asps rapport 2007 om mediernas opartiskhet skriver han att aldrig tidigare hade en borgerlig statsministerkandidat fått så positiv publicitet, och en socialdemokratisk dito så negativ. Hetsjakten mot Mona Sahlin i årets valrörelse beror därför inte på män som hatar kvinnor som Jonas Gardell påstod i Expressen (17 september 2010). För det handlar varken om kön eller personlighet, det handlar om partitillhörighet.
Jag vet att om man vill bli betraktad som seriös så får man inte skylla valnederlaget på medierna. Men hur kan man blunda för det dialektiska förhållandet mellan en ängslig socialdemokrati som valfiskar i mitten och en borgerlig mediemajoritet som bestämmer exakt hur långt högerut den politiska mitten ska ligga.
Jag har läst en del kloka och mindre kloka eftervalsanalyser men det kommer inte att spela någon roll i vilken riktning Socialdemokratin kommer att lägga kursen. Partiet kan aldrig äga agendan, bli rättvist refererade eller räkna med en rapportering på egen planhalva. Det finns hel enkelt inget sätt att undgå dödskallerecensioner i den borgerliga press vars tolkningar bestämmer vårt medieklimat.
När arbetarrörelsen gav upp idén om att äga medier tog man gräsrotsrörelsen för given som motmakt. Men Valter Korpis analys efter valnederlaget 1991 gäller än mer för katastrofen 2010. Det finns inte tillräckligt många som pratar för Socialdemokraterna på alla de platser de människor möts.
När Ilja Batljan i P1 Morgon dagen efter valet påstod att det stora misstaget var förslaget om fastighetsskatt, för det gjorde väljarna oroliga, belyste han omedvetet katastrofen i ett nötskal.
Arbetarrörelsen hade inga kanaler som kunde hamra in de enkla fakta att fastighetsskatten endast berörde en procent av alla villor, att de med låga inkomster skulle betala mindre än i dag och att förslaget också innebär hyressänkningar. Och utan gräsrotsrörelse har medierna makten att göra väljarna oroliga för vilket rödgrönt förslag som helst.
De ledande rikstäckande borgerliga tidningarna är kampanjorgan som gör att vi lever i den permanenta valrörelsen. En eftervalsanalys värd namnet måste därför inte bara handla om politik utan hur den ska förmedlas till medborgarna.
