Nej, han får inte sova över!
En halländsk helg i oktober blir just den guldkant jag önskat mej. Flödande sol, trädgårdens rosor i höstlig häftig glöd, ringblommor som frodas i lätt frostkantad luft.
Till detta en joggingrunda där till och med en skuttande lösspringande jättehund blir ett oväntat, men gladlynt möte.
Liv Beckström är chefredaktör för Kommunalarbetaren.
Även Hallands Nyheter till frukostgröten är ett välkommet avbrott från Stockholmsbladen. Inte minst genom en tankeväckande intervju med Adnan Dibrani från Träslövsläge.
I lördagstidningen berättar Adnan, 25, om sin bakgrund. Han är nyss installerad i riksdagsbänk 225, där han ska sitta för Socialdemokraterna.
För 20 år sedan flydde familjen inbördeskriget i Kosovo och Adnan växte upp i Tvååker. Fotboll och handboll bidrog till att han snabbt fick kompisar och lärde sig språket. Pappa jobbar som chaufför, mamma i butik. Adnan säger att han levde som vilken svensk kille som helst. I gymnasiet gick han teknikprogrammet, blev samtidigt elevkårsordförande och medlem i SSU.
Så småningom blev det Internationella Handelshögskolan i Jönköping, en studietermin i Birmingham, ett bankjobb i Varberg – och nu riksdagsplats i Stockholm.
Vad tror han själv att han kan tillföra riksdagen?
Bland annat vet han hur det känns att bli diskriminerad, säger han i HN: ”När jag sökte bostad i Jönköping la de på luren så fort jag sa mitt namn”. Han låter fortfarande förvånad när han berättar.
Och som barn fick han uppleva att han inte fick sova över i andra spelares hem när det handlade om idrottsutbyte på annan ort. Han fick sova hos tränaren.
Varför? De andra barnen bad skamset om ursäkt, men föräldrarna ville inte att han skulle bo där, för de var rädda att han skulle stjäla.
Adnans erfarenheter är inte så ovanliga som vi vill tro. Just så ser diskrimineringens ansikte ut, i den vardagliga praktiken, när fördomar om grupper leder oss till att misstro i det här fallet ett barn, enbart på grund av hans etnicitet. Det behöver man inte rösta på SD för att göra. Det händer unga människor i Sverige varje dag, på skolgårdar, i entrén till klubbar, när de söker jobb, vänner, bostad. När de märker att det inte alltid är nog att vara bra. Om namnet eller hudfärgen är fel och talet om arbetslinjen i praktiken bara gäller vissa, välartade svenskfödda medelklassbarn.
Så visst hör idrott och politik ihop. I det här fallet räckte det hela vägen till vår lagstiftande församling.
Och där kommer Adnan säkert göra minst lika stor nytta som i Tvååkers IF.